Göteborgsposten – 27 oktober 1864, sida 1

iska pelare, götiska arkader o. d. bäras at stadsbud med förvånande lätthet på axlarne; man faller i farstun öfver de enorma förtjenster som hrr plåtslagare, snickare, målare och byggmästare just nu kunna inhösta; man talar om 6 å 8,000 rdr, som den efterlängtade aftonen skola uppgå i föreningslågor på Carl Johans torg, och om icke mindre än 17,000 marechaller som äro beställda hos en enda plåtslagare, hr Grundberg; om att hrr Bolinder i hastigheten blifvit tvungna att inventera en maskin som pressar fyra fulltärdiga marechaller i sekunden; och slutligen — bland detta myckna tal i illuminationsfrågan — är man ense om att denna illumination kommer att vida öfvergå den som hufvudstaden bestod sig för några år sedan med anledning af konung Oscars tillfrisknande från sin svåra sjukdom — men Herre Gud, så slutas refrängen i denna fråga, tänk om det blir regn, om amiral Fitzroy kommer — via Göteborg, förstås — med olycksbådande förutsägelser om en liten artig nordanstorm klockan kring 6tiden d. 4 November, hur går det då med de lågor vi tändt! Ni minnes att jag för någon tid sedan omtalade att öfverståthållare-embetet skulle vidtaga åtskilliga åtgärder till stäfjande af det otäcka fröjdlifvet på våra schweizerier; sådana åtgärder hafva också nu blifvit vidtagna, och det torde kanska roa er att höra de vilkor, som polisen stadgar för rättigheten för schweizeri-idkare att hafva musikalisk aftonunderhållning. Vilkoren har jag hemtat ur ett officielt dokument och de lyda som följer: att de program öfver musiknummer, som äro ämnade att utföras, förut genom annonser, anslag eller på annat sätt offentliggöras; att, derest betalning för musiknumrens afhörande ifrågakommer, sådan erlägges på en gång vid inträdet, så att intet omkringgående med tallrik eller dylikt för penningars insamlande eger rum; att kostymer, hvilka kunna anses stridande mot sedlighet eller god ordning, af musiksällskapets medlemmar icke få begagnas och icke heller sånger i sådan syftning utföras; samt att musiken ej fortfar efter kl. 11 på aftonen; kommande denna tillåtelse, som bör hos traktens poliskommissarie af sökanden ofördröjligen anmälas, att återtagas i händelse hvad nu blifvit föreskrifvet icke iakttages. Detta är ju tydligt nog, men tror ni ej att man redan eluderat vilkoren, åtminstone på ett af fröjdställena? Jo, bevars! I Dagbladet såg man ett dylikt sällskap annonsera om riktiga konsert-pjeser af kompositörer sådana som t. ex. Mendelssohn-Bartholdy, men när man kom dit, bjöds man dock blott på de gamla vanliga fröjdsångerna. Ett dråpslag är emellertid gitvet åt alla dessa solo-sångerskor med harpoch guitarr-ackompagnement, och endast på ställen, der något verkligt godt i musikvög presteras, kunna de nu existera. Ett sådant ställe är Walhalla, som också till trängsel är tylldt hvarje afton. Der spelar en orkester med godt samspel och man får der höra sådana solister som hrr Baptist och Wilhelm Sauvlet, den förre föjtist och den senare pianist, hrr Sauermann och van Eysden, begge skickliga violinister. Mycken omvexling bereda hr och fru Philippe, som begge i sin genre äro särdeles utmärkta och blifvit mycket gouterade. Publiken är naturligtvis blandad, isynnerhet på Söndagarne, men på hvardagarne är den verkligen god, man ser högt uppsatta embetsmän, tillochmed konungens rådgifvare, med familjer sitta der hela aftonen och lyssna till hr Sauvlets smekande flöjttoner eller skratta godt åt hr Philippes bouffonnerier och madames verkligen uttrycksfulla föredrag af små lifliga chansonnetter. — Veronis balettsällskap har kommit ofantligt en vogue, Söndagarne är den stora salongen plakat full, och tillkännagif