Göteborgsposten – 27 oktober 1864, sida 1

Lordens döttrar.) Af förf. till Slottet East Lynne. — Fem minuter öfver tio, svarade hon. — Ah, det är du, Jane, sade han med ett slags glädje öfver att det var hon, som fann eko i Janes hjerta, och han sträckte matt ut sin hand, för att fatta hennes. Min egen Jane! hos mig till slut! Hon vet icke hur mycket jag saknat henne. Dessa sista ord tycktes han uttala liksom glömmande, att hon var tillstädes med den minnesslöhet, som ofta förekommer hos döende, och de genljödo äfven ljuft i hennes hjerta. — Jag är icke framme ännu, Jane, och vägen tycks lång. Men der är skeppet — ack hur herrligt med dess sparrar och hvita segel! De äro silfverglänsande, och sparrarne äro likt glas och sjelfva skeppet är af guld. Men det dröjer! Hur är det med floden? Hans röst hade blifvit så otydlig, att Jane måste luta sig och lyssna; men den sista frågan uttalades klart och ifrigt. Hon svarade lugnande i tanka att han mente verklighetens flod — den lefvande oroliga verldens höga vatten vid London Bridge.