Göteborgsposten – 26 oktober 1864, sida 2

ska planer denna gång slogo felt, såsom man skall j nedanstående referat öfver den polisundersom i måndags hölls om denna sak. Charlotta FIf berättade, att hon vid ifr rande tillfälle varit inne i nyssnämnde salubod för att köpa band. Hon bade tagit upp en femriksdaller hvilke n, hon lagt bredvid sig på disken, under det 3 på de banden som upprulI. eCe famför henne och Eiorde upp sitt köp med bodgossen. Då hon derefter skulle taga sin femma och betala. var denna försvunnen. I tanka att bodgossen redan tagit den bad hon honom att få tillbaka, men han förklarade sig då ej ha fått någon betalning. Charlotta Elf vände sig då om mot enkan W.. hvilken stått nära henne vid disken och begärt få köpa några cigarrer. Enkan rodnade starkt då E. såg henne i ansigtet och sökte nu aflägsna sig, men E. sprang och stängde dörren under förklaring att hon skulle ha igen sin femma förrän någon singe komma ut, ty denna kunde hvarken ha flugit eller sjunkit-. menade hon Pigan Anna Jonsson. som under tiden inkommit i boden, gick nu fram och hviskade till H. att hon sett enkan W. stopba något i barmen, under det hon latsade söka på golfvet efter sedeln. Nan tillfrågade då W. om hon ej inne hade sedeln, men hon förnekade detta och vände ut och in på sina fickor för att tydligen visa, att semriksdalern ej fanas der. Bodvossen fick härunder se snibben af en sedel sticka ut W:s barm. och befanns denna sedel vid när mare efterseeude vara densamma som Charlotta förlorat. Man anmälde derefter händelsen för en poliskonstapel. Bödgossen Lars Wilhelm Liljedahls och pigan Anna Ulrika Jonssons vittnesmål i poliskammaren voro till alla delar öfverensstämmande med Elfs berättelse om förloppet. Enkan Wennerberg, som ej infunnit sig till förhöret, oaktadt hon blifvit kallad. skulle efterspanas och vid anträffandet inställas. — Arbetskarlen August Holmström blef d. 22 d:s i häkte inmanad för stöld af ett segel från en båt tillgsbokhållaren Eriksson. Angaende denna : hölls i gar polis isakning och berättade poliskonstapeln Walther, hvilken varit den som häktat H., att en skeppare besagde dag kommit till Walther samt berättat, att en karl för s rdr till honowm utbjudit ett segel som var värdt 25 eller 30 rår. Då detta såg misstänkt ut, ville icke skepparen uppgöra köpet utan att någon poliskonsta spel var närvarande. Walther följde med skepparen till säljaren af seglet, hvilken ej var någon annan än nå unde H. och som förmodligen aj kte om detta opåräknade vittne till affären. Pa af W. hvar han åtkommit seglet svarade han att det var hans eget och hörde till hans vid Lilla Bommen liggande båt. Sällska pet begaf sig dit med I i spetsen, och der låg ganska rik:igt en båt. hvilken II. förklarade vara sin lagliga och vällörvärfvade egendom, Han såg dock ej ut att kunna rå om en sådan båt, hvarföre han, trots sina proteste i s , medan man hörde sig om, huruvida ej nå-. Zon cgde närmare rätt till farkosten än II. Dot dröjde ej länge innan man fick reda på att jerar ägsbokhållaren Eriksson rådde om både bät och segel. N maste följden af denna upptäckt var den att II. för passades in till cellsängelset. Vid polistörhöret igar nppgaf II. att han redan den 21 d:s fått syn på hr E:s bät. Seglet var då ej fastgjordt utan låg till en del i vattnet. Under det han stod försänkt i betraktelser öfver detta fenomen. kände han ett lätt slag på axeln. Den som sålunda störde honom i hans betraktelser var en person, som för IL endast var känd fill utscondet. Mannen lärer dock i dagligt tal: är la under den välljudande benämningen konka aro Det är skada på det der seglet, sade Konka. rong. som läste H:s tankar i hans anlete. II. nickade begrundande. Båten har ingen anhör-! heller, fortfor Konkarong och blickade likt den lede frestaren på II. för att se, hvilken verkan underrättelsen om att båten stod så ensam i denna verlden skulle göra på denne. II. skakade melankoliskt på hufvudet. togs och icke seglet å att, fortfor mannen med det klingande namnet. om du ville åtaga dig seglet. och båten med, skulle ingen menniska ha något att deremor invända. H. medgaf att detta skulle vara en förtjenstfull Jena på, och let. gerning eller åtminstone något att se sick så ned i bäten, samt hankade ull sig se Båda två begåfvo sig derefter Ifrån stället. rong. hvars oegennytta i affären synes misstänkt, å minstone om man får tro H:s uppgiften hade för sälja seglet, men blef genast tillfolie änkt, hvarefter afförsökt att al sitt mindre färens skötande öfver s på IL Sasom vi sett misslyckades dock äfven han. Konkarong hade emellermd dragit sig ur spelet, ifall han verkligen h: aft den andel deri som II. påstår, och har sedermera ej stått att anträffa. Då II., trots ett råd att neka i alla väder, som liga yttre mis Konkarong skulle gifvit honom, erkänt att han begått stölden, remitterades målet till rådhusrätten, och sitter. II., i afbidan på ransakning derstädes, i gelset. qv ar cellf r angående af förre — Undersökning hölls sjömannen Petter Andersson i Söndags atton begänget sjelfmord. Denne person, som sot ar sedan anlände från guldlandet, har under tiden lefvat på i sina från nämnde land medlörda skatter. På sista tiden bodde han i n:o 24 af stadens V2:te rote å Stampen. I Söndags var han ute hela dagen, men atervände kl. 14,8 hem. Ilan gick då, efter att hafva varit inne hos och allagt större delen al sina kläder, in till en fabriksarbetare, som jemte sin bror beboddel jett rum i öfra våningen al nämnde hus. De båda bröderna hade då redan Ingt sig. Den ene hade såsregaende afton åt A. kokat litet mat, hvilken han un I begärde att få äta. Anvisad stället der maten var rad, åt han några hitar, men sick devefter ut i sförstugan, lemnandedörren öppen efter sig. Han stållde sig i lutande ställning öfver ett stängsel kring trappan, och de båda bröderna tyckte sig höra nagot I I som drop pade ned på trap pin, utan attdock veta hvad det var. Den ene af dessa gick ut och bad honom gå in samt ej sta der och forkyla sig, men han svarade derpa — —— — —— —— ——— — une nagon förmögenhet, tande, han tycktes näs al för henne. Wu skall stadig, och synsinnet o ill vara hos sin styfmor hem, min far. H — Jane, sade hTo Ander cfraornsdon Det ance gaf honom in Nui