Göteborgsposten – 26 oktober 1864, sida 2

ne, aft jag ej kunnat skänka henne nagon förmögenhet men att jag gjort hvad jag kunnat för heane. m sk: ll gifva benne ett hem. om hon ej vill vara hos sin Styfmor. — Nu läinge som jag har ett hem, min far. Du far ditt sadant det nu ilr. Lucy — Earlens röst hade blifvit mattare och up: hörde nu helt och hallet. Jane öppnade dörrn och vink skorna, som hon såg vänta utanför. 0 misse! o misse! gret den stackars Pompey, som älfven trängde sig fram, massa kommer aldrig mer upp. Harlen tycktes ha sjunkit i ett slags dvala eller sömn. Å läkarue kommo, sade de, att han antingen kommer att aldrig vakna eller att han skulle hämta sig för en stund. Jane sat i rummet; hon kunde ej ga ifran honom. Och så förflöt dagen. Den förslöt, utan att Laura kom. Jane undrade mycket deröfver. Ville hon icke komma, sasom carlen föreställt appfangade de in en af sjuksköterIlon lyssnade uppmärksam!: hennes öra biäkarne gingo in och ut, men den dödssjuke lag orörlig utan att ge nagot tecken. Ännu en gung erinrade Jane innans rättighet att bli upplyst om faran, e lyssna fill hennes ord. Det blef mörkt, dem om gre men de ville och sköterskan bar in nattlampan. Jane sag mekaniskt på huru hon ställde den, då en rost hördes från sängen — Jane. Det var hennes fars. Han hade vaknat till medve