Göteborgsposten – 22 oktober 1864, sida 1

Q W — — aj, hr konstdomare!) mot framställningen at den lättsinnige, genomrutinerade förföraren, hvilken med all sin moraliska uselhet det oaktadt städse bibehåller den spanske ädlingens glänsande fernissa, men innehafvaren af rolen tycktes göra sitt bästa och mera kan man icke begära — af honom ätminstone. De öfriga i operan uppträdande lyckades deremot att i de flesta fall uppfylla alla billiga pretentioner och specielt sjöng hr Fischer-Åchten med sådan pietet och sannt musikaliskt föredrag att vi velat se hvilken korrespondent mellan Skanör och Haparanda som hatt hjerta eller mod att kalla honom för vutsjungen. Fru Gaudelius, som tillfölje deraf att m:ll Holland Åuppgifvit sig vara hes (se annonsen om inställandet af Muntra fruarne) vid andra representationen af operan i ellofte timman ötvertagit Zerlinas parti, tycktes oss dock icke gifva en fullt åskådlig bild af den halft koketta halft oskuldsfulla Zzerlina. Då operan första gången gafs inträffade det missödet att vid sista aktens slut ridån föll för tidigt, hvarigenom Don Juan gick miste om att efter Guvernörens underjordiska försvinnande bli buren på guldstol kring teatern af åtskilliga mystiska maskeradgäster med små röda horn i mössan. Det kan man kalla en infernalisk tur! Sistl. Onsdags afton lärer direktören för operasällskapet i Nya teaterns foyer ha arrangerat en runion, till hvilken voro inbjudna teaterbolagets direktion, sällskapets solister af båda könen, hrr teaterläkare (hvarat den ene karakteristiskt nog anses ega största skickligheten i botandet at hjert-sjukdomar) samt åtskilliga af hr direktörens enskilda vänner och gynnare. Aftonen lärer ha tillbragts särdeles angenämt under omvexlande musikaliska föredrag. Det berättas att en person, som nämnde afton passerade förbi teaterbyggnaden och såg den festligt upplysta våningen, frågade en bekant som var i hans sällskap: -UIvad månne förehafves deruppe i foyern? hvarpå han erhöll till svar: Tyst. min bror, det är klappandar, som drifva sitt spel deruppe! När de högt uppsatte få sina önskningar uppfyllda, vilja de som i dälderna bo äfven ha sin beskärda del af civilisationens välsignelse. Ej underligt derföre att sedan stadens myndigheter lånat ett välvilligt öra till bergsboernas klagan, ätven de som djupare i skuggan vandra i ett egyptiskt mörker önska att en stråle af ljus måtte falla äfven på deras nattomhöljda stig. En insändare, som tecknar sig Sjöman, fäster vår uppmärksamhet på det besynnerliga faktum, att å den s. k. Barlastkajen vid Stigbergsliden om aftnarne icke en enda lykta finnes tänd. Ins. berättar att han varit vittne till huru 3:ne af hans kamrater i mörkret plumsat i vattnet och endast haft sin skicklighet i simkonsten att tacka för sin räddning. Ins. uppmanar derjemte krönikeskrifvaren att sjelf personligen öfvertyga sig om sanningen at hans påståenden, hvilket förtroendeuppdrag vi dock utan betänkande afsäga oss, heldre än att hals öfver hufvud riskera att taga oss vatten öfver hufvudet. Vi måste för vår del inskränka oss till att fästa vederbörandes uppmärksamhet på förhållandet, hvilket säkerligen, såsom särdeles behjertansvärdt, inom kort torde blifva afhulpet. Medan vederbörande äro i farten att rekognoscera skulle det heller icke skada om de å dragande kall och embetets vägnar toge Hästbacken och dess nejder i ögnasigte, hvilket likvisst icke torde falla sig så lätt, åtminstone under de aftnar då icke månens bleka, men himmelska fysionomi gör sitt till att segra i en föga riskabel täflingsstrid med gasbolagets jordiska dankar.