Göteborgsposten – 20 oktober 1864, sida 1

och hade att utstå bittra förebråelser af si chef, emedan han önskade att hans dotte skulle bli gift i enlighet med de vanliga sam hällsformerna. Dispyterna blefvo allt tätare och fördes ofta med yttersta våldsamhet. Di mest lidelsesulla debatter fortsattes dagar oc! nätter, utan uppehåll och utan hvila. Ung: män fulla af helsa och styrka svimmade a öfverretning. Någras hänförelse växte till ex tas; de uttalade profetior, och en föll ned, trä! tad af slag, emedan hans bröder ej ville med: gifva att han var fattad af den helige ande Ryktet om dessa nattliga scener, hvilka egde rum inom slutna dörrar, spred sig snart till medlemmarne at andra graden, och en schism blef oundviklig. För att hindra det ta, inrättades ett slags hierarki, och ål hvardera af öfverstepresterna gats ett departement, hvari de skulle föra presidium. Detta hoppades man skulle förekomma att de kommo i kollision. Enfantin valdes formligen till ötverhufvud för S:t Simonisternas kyrka; Bazard till dogmatiskt ötverhufvud, och Rodrigues fick ett tredje departement. Men allt var förgäfves. Entantin och Bazard kommo åter i konflikt; den senare till försvar för de band som hålla samhällen tillsammans, den förre för allt som var stridande deremot. Bazard öfverlefde icke länge denna sista scen, hans styrka gaf vika, han aftynade och dog. Enfantin blef då proklamerad till ensam öfversteprest, och han gjorde fåfänga ansträngningar för att hålla sektens anhängare tillsammans. En annan skandalös scen egde rum. En qvinlig medlem af hvad som i den S:t Simonistiska stilen benämndes familjen förebrådde i öppen konklav öfverstepresten för att han framställde omoraliska läror, och de ötriga närvarande qvinnorna förenade sig i denna förebråelse. Fournel protesterade emot öfversteprestens uppförande; Carnot förklarade att hans lära gick ut på otuktens organisation, att den var lasten bragt till system. Emellertid utgaf Enfantin ett manifest till sina 40,000 anhängare i Frankrike. Han hade försökt reglera individernas förbindelser sins emellan, befria qvinnorna ur deras träldomsiillstånd, uppresa proletären från haus förnedring och helga menskligheten i dess arbete och dess nöjen. Hans mål hade varit att afskaffa kyrkan utan att likväl röra vid staten och för örvergången till en ny sakernas ord ning hade han fordrat afskaffande af arfsräten och inrättande af gemensamma arbetsboag. Nu underrättade han sina lärjungar att len nya dogmen var förkroppsligad i honom ulena och att han blifvit den lefvande lagen ch Messias. Han proklamerade att den stoa S:t Simonistsamiljen slutligen blifvit kontituerad med gemensamhet i lös och fast gendom. Vintern 1832 förslösade han ansenliga ummor på luxuösa banketter för att finna den vinliga Messias som skulle göra den socile individen fullkomlig, för att begagna den :t Simonistiska frasen. Han valde jemte 40 ller 50 associerade sin bostad på en egen om som tillhörde hans familj i Menilmontant ch organiserade der sin mönsterkommun. Den elades i grupper af arbetare; de buro en egenomlig drägt, läto sina skägg växa samt förelade sin tid mellan handarbete, religiösa samsankomster och symboliska ceremonier. Enintin, på hvars bröst i stora bokstäfver stod rdet Påre., eller fader, hade ötverinseendet fver kommunen, predikade, skref artiklar som kulle tryckas för att försvara hans lärosatser, omponerade mystiska hymner — hvilka ingen enniska, ej ens han sjelf förstod — och uppällde satser till sina anhängares ledning, såom: Gud är allt som är; allt är i Honom: AÄ: It genom Honom. Hvar och en at oss lef-i er af Hans lif, ty Han är allt som är. (