Göteborgsposten – 20 oktober 1864, sida 1

Mins du, att jag berättade dig en mycket besynnerlig dröm om Clarice — en ledsam dröm — som jag haft? — Jag mins, att du icke berättade den. Du sade, att en dröm oroat dig, men att du icke villo berätta den, derföre att du trodde, att jag skulle då göra narr af dig. — Ja, sade Jane, det var i mars. Drömmen gjorde mig mycket orolig, och jag skref, som jag sagt dig, mer än en gång till Clarice och bad henne lemna mig underrättelser om sig. De voro de bref, som jag talade om. Hela den drömmen står lika klart för mig som då den hände. Det finns ögonblick, då jag är vidskiplig nog att tro att den betecknade Clarices öde. Det förekommer mig då som om jag visste, att vi aldrig skola råka henne i detta lifvet. Laura var böjd att gäckas med henne. — Vill, sade hon, du berätta mig den drömmen, Jane? — Jag vill icke berätta den för någon, sade Jane rysande, och aldra minst för dig. Laura blef nyfiken och sade: — Uvarför aldra minst för mig? — Emedan — emedan — i den drömmen förekom jemte Clarice och inblandad i det förfärliga — men jag tror jag är tokig, afbröt Jane sig. Jag vill ej säga något mer derom. Laura bekymrade sig icke derom. Hon hade brukat skratta åt Janes drömmar, och det skulle hon göra ännu. Jane Chesney hade verkligen haft två eller tre de mest besynnerliga drömmar, som på ett märkvärdigt sätt öfver