Göteborgsposten – 18 oktober 1864, sida 1

— — WW — — Uppenbart tillfredsställande är det ju äfven, ju mindre skäl förefivnas till befogade anmärkningar, enär det visar, att statsförvaltningens många grenar med omsorg handhafvas. Sedan enligt rikets stinders tid efter annan fattade beslut ganska betydliga lån upptagits i och för jernvägsarbetenas utförande, har denna upplåningsrörelse följts af statsrevisorerna med stor uppmärksamhet. Det har ansetts vara af stor vigt att noggrannt tillse hiuru dessa lån negocierats, hvar de upptagits, och hvad de i verkligheten kostat staten. Rodan i afseende på de först upptagna utländska jernvägslånen gjordes anmärkningar som föranledde till lifliga strider mellan statsrevisionen och fullmäktige i riksgåäldskontoret. Man blef dock ense om, utt ifall de anmärkningar som gjordes voro befogade, borde likvisst afseende fästas derpå, att låne-negociationerna med de särdeles erfarna och fyndiga utländska bankirerna var en nouveautå sor fullmäktige, och att i denna affärsbranche, likasom i alla andra, fordrades erfarenhet, hvilken örst genom öfning vinnes. Vid en förliden riksdag uttalade dock ständerna sin missbelåtenhet, fastin i ganska lindriga ordalag, mot fullmäkuges sätt att tillvägagå vid ett låns atslutande, och följden deraf blef att några bland fullmäktige afsade sig sinu platser i riksgäldskontoret. Då jemväl sist församlade ständer i sammanhang med de fortsatta jernvägsarbetena beslöto att ett större utländskt lån skulle upptagas, gjorde sig den åsigt gällande om önskvärdheten af att nämnde lån; upptogs annorstädes än i Tyskland, från hvars bankirer man önskade att Sverige skulle sä småningom emancipera sig. Ständerna utta lade derjemte den önskan att Kongl. Maj:t ville, i händelse at behof, vara fullmäktige behjelplig med råd och dåd vid lånennderhandlingarne. 1 Det kan emellertid icke bestridas, att sistförsamlade ständer gjorde sig skyldiga till en stor försummelse då de, sedan afgjordt blifvit att lån skulle upptagas, inbördes tvistade om lånebeloppets storlek (meningsskiljaktigheten rörde några millioner rdr), under hvilken tid konjunkturerna i utlandet försämrades ganska betydligt. När sedermera annonser utfärdades derom att svenska staten ville upptaga ett lån, berättades ryktesvis att anbud Ifrån olika hall inkommit. Under tiden anmodades finansministern att samråda med riksgaldstullmäktige, till hvilket ändamål dessa öfverenskommit att uppställa vissa punkter eller srägor, öfver hvilka de önskade erhålla sinansministerns råd och yttrande. Under uden före detta sammanträde läto dock öfriga tullmaktige förmå sig af en ibland dem att utesluta en fråga al ganska stor vigt kmellertid inträffade att vid finansministerns besök yttrade han sig ätven ölver denna fråga, emedan detta var en absolut nödvändighet till följe al ämnets utveckling. Men med hvad finansministern derunder antörde sann sig den styrande anden bland fullmäktige missbeläten och i anledning häraf vidtogs den icko vanliga och icke ursäktliga åtgärden, att i det förda protokollet utesluta finansministerns omständliga yttrande. Troligen fick han derom kunskap, och angelägen, på goda skäl, att få sin mening i protokollet förvarad, uppsatte och killställde han fullmäktige sitt yttrande, som derigenom blitvit för revisorerna tillgängligt. Fullmäktige försakade utt anlita regeringens medverkan och egnade också föga uppmärksamhet på de anbud som gjordes at bankirfirmor, med hvilka det varit i hög grad önskligt att Sverige kommit i beröring. Man berättar tillochmed att fullmäktige ganska ogrannlaga bemött ombudet för en fransysk bankfirma. Med tå ord sagdt, det visade sig, att