Göteborgsposten – 11 oktober 1864, sida 1

— Mylady, svarade karlen, som trodde att han möjligen skulle undgå förebråelser om han ordagrannt upprepade befallningen, hans herrlighet sade dessa ord: å upp och se hvar de äro och fråga hvarför ingen är här och mottar lady Oakburn. Precist så sade han. — Är det min tant enkegrefvinnan lady Oakburn? — Det är miss Lethwait, mylady, det vill säga hon, som var miss Lethwait, då hon var här. Lucy hade då rätt. Jane Chesney blef likblek — icke med anledning af den olyckliga tilldragelse, som egt rum, ty den insåg hon icke ännu, utan af harm öfver guvernantens för henne förolimpande återkomst. Hvem var hon då, denna Elize Lethwait, som kom tillbaka och trotsade henne i hennes eget hem? Hade hon följt med hennes far — följt med honom, för att helsa på, som Lucy förmodade ? Betjenten hade redan gått ner. Jane kastade bort hvad miss Snow svept omkring henne och gjorde sig i ordning att gå ner. Guvernanten stod bestört och förvirrad och kunde ej begripa hvad allt detta betydde. På trappan mötte Jane Judith, som var blekare än vanligt och såg mycket allvarsam ut. — Mylady, sade hon, hejdande Jane, vet ni hvad som händt? — Jag vet, att den person, som jag förvisade ur mitt hus, har vågat återkomma, svarade Jane, i sin förbittring yttrande sig vida öppenhjertigare än hon brukade för en domestik. Men hon skall icke stanna qvar här — nej icke ens en timma. Låt mig gå, Judith.