Göteborgsposten – 11 oktober 1864, sida 1

statsskickets införande är så rik, skulle mar begå ett helgerån mot en sak, hvilken m börjat sammanväxa med folkets alla föreställ ningar om frihet och sjelfständighet. Mar sskall isynnerhet hysa vissa sinansiela betänk sigheter för föreslåendet af en fullständig om sstöpning. Huru grundlösa dylika betänklig heter äro och huru ändamålsenligt det vore latt folkrepresentationen sjelf sökte drifva fran en så genomgående ändring som möjligt a ett förhållande, hvilket såsom det nu bestå ende är för framtiden alldeles omöjligt, fram går af en snabb jemförelse mellan Schweiz der folkbeväpningen redan är de facto genom förd, och andra länder. Schweizs samtliga utgifter på militärbudgeten uppgå till 3 Vi millioner rdr, och med denna årliga utgift under fredstid kan det lilla Schweiz i nödfall inom några veckor upp: sätta en med alla vapen fullständigt utrustad här af 160,000 man, eller 6!(; proc. af befolkningen. Att vår krigsbudget är vida betydligare, det veta vi tyvärr nog, och likväl ha vi ej kunnat på så kort tid som Schweiz uppställa en fullt utrustad arm af lika storlek. Det visar sig derföre ur rent ekonomisk synpunkt alldeles oundgängligt, att folkbeväpningens system införes i vårt land. I civilisationens och folkfrihetens intresse är det nödvändigt att vi äro starka, och vi kunna endast vara detta genom en klokt ordnad tolkbeväpning. Men denna skall hos oss uppväxa ur fri grund, ur nationen sjelf och har sitt bästa frö i de redan bildade och under bildning varande frivilliga skarpskyttekårerna. Då statsmakterna en gång komma för att dekretera och lagbinda, skola de redan ha råämnet färdigt till beredning. Lika mycket som det är hvarje medborgares pligt att tör sin del taga hand om och befrämja dessa skarpskyftekårers bildning, lika fördömligt är det af dem som söka af ett eller annat skäl motarbeta dem. Det är visserligen otvifvelaktigt, att saken skall till sist segra öfver äfven de motspänstigaste; men dock bör man på allt sätt söka omintetgöra dessas bemödanden och sträfvan att resa hinder mot saken och motarbeta dess utveckling, ledda af blind obskurantism, fördomar, sjuklig pietism eller andra bevekelsegrunder. Besynnerligt nog ha vi äfven här presterskapet (undantagen ej räknade) såsom folkbeväpningens nästan enda eller åtminstone enda betydelsefullare motarbetare. Man erkänner allmänt, eller åtminstone föregifver sig erkänna sakens nytta; man prisar deras beredvillighet att göra uppoffringar, som egnat sig åt rörelsen; man medgitver dennas nödvändighet för landet — men gör dock allt för att motarbeta den. Det är nemligen obestridligt, att allmogen ej kan omfatta saken med den allmänlighet som önskligt vore, om icke vissa timmar på söndagen, den enda frihetstilen från de dagliga uppehållelsevärfven, deråt pgnas. Nu kommer på landet presten och säger, att det är syndigt att exercera på denna lag, det är orätt att bryta Sabbatens frid, det strider emot Guds bud etc. Allmogen hör letta och skiljer sig från skarpskyttesaken, dldenstund den ej vill göra Gud emot, och j kan deltaga i öfningarne på någon annan lag. Detta är ännu förhållandet i åtskilliga ss närliggande socknar, der man oaktadt alla nsträngningar ej lyckats få ihop ett enda torporalskap, emedan presterna uppresa sig seremot. Nu skulle det visserligen vara lätt att ned Jesu egna ord och hans eget af evangeisterna berättade handlingssätt till vittnesbörd unna bevisa oriktigheten af att presten motrbetar en så vigtig angelägenhet. Jesus sjelf ar ju sagt: Sabbaten är gjord för menniskoras skull och icke menniskan för sabbatens. IIoilOT SELENE ENARE AREA ERE RE EE