Göteborgsposten – 11 oktober 1864, sida 1

— Jane, hviskade hon, Jane, hvad tror du? Det är pappa och miss Lethwait. Jane vände sig om i ländstolen. — Hvad är det för prat, Lucy? Miss Lethvait? — Ja, det är verkligen hon. Det ser ut, som om hon följt pappa hit för att helsa på, och hon har bagage med sig, som burits in i förstugan. Miss Lethwait — — Det kan icke vara miss Lethwait, afbröt Jane häftigt med en ton, som röjde, att sjelfva misstaget förargade henne. — Jo, det är miss Lethwait, påstod Lucy. Hon är så väl klädd! — i en präktig brokatklädning och en hvit hatt och en indisk schal med guldbord. Den är alldeles lik mammas indiska schal, som du låter ligga i lådan och aldrig nyttjar, som du säger, för att den påminner dig för mycket om mamma. — Iney, du yrar säkert, sade Jane. Miss Lethwait kan icke våga att åter sätta sin fot inom våra dörrar. Om — — Jane teg. Betjenten Wilson hade kommit upp, och han såg flat ut. — Jag ber om ursäkt, mylady; earlen är kommen. — Nå? sade Jane. — Han befallte mig att gå upp till er, mylady, och fråga om här var någon, som kunde mottaga honom och — och — lady Oakburn. — Uvad befallte han dig fråga? sade Jane, i det hon stolt rynkade ögonbrynen.