Göteborgsposten – 11 oktober 1864, sida 1

mAm :a ÅÄw444AATARArL större grupper vid hvarandra och gemensam söka en anknytningspunkt med makt i de eller de stora stater, som skulle vara hugad att ställa sig på den sida, som representera I folkens sjelfbestämningsrätt och oafhängighet Det är deras pligt, sade vi, ty lemna de hvar andra isolerade, äro de alla för matta och sva ga att kunna göra motstånd och måste fall under den vidriga jurisdiktionen af den mäk tigare eröfrarens godtycke. Vi ha exempe härpå för våra ögon, och ett exempel som ta lar med högan röst. Men det är ej nog med knytandet af so lidariska allianser. Det är äfven hvars ocl ens af de tria staternas skyldighet, att för sir del göra sig stark; ty ju större kontingent sta ten kan lemna vid det gemensamma försvaret desto eftersöktare blir dess allians och dest säkrare kan den vara. om att icke bli öfver gifven och lemnad i sticket. Gentemot der råa styrkans öfvermod gäller intet annat är just denna samma styrka. Man må skrifva huru många och goda depescher som helst, de äro och förblifva dock papper, om de ej hafva till ryggstöd vapen och armar. Äfven i detta fall ha våra dagar gifvit ett exempel, som är ovederläggligt. Sjelfva England, det mångskrifvande, har måst gentemot Preussen erkänna sin vanmakt att något uträtta. Erkännandet är officielt och delvis sannt. Då sjelfva England, det rika och mäktiga Albion, som är hela verldens lånekontor och drager till sig massor af guld och rikedomar, då tillochmed det måste medgifva sig vara vanmäktigt emot äfven den minsta af militärstormakterna, hvad skola då de små och vida svagare makterna säga? England är rikt och kan i nödfall med egna resurser skaffa sig en stark värfvad arme; då det gäller en sak, hvari dess materiela intresse är nära berördt, skall det i nödfall kunna uppställa lämplig styrka, men en sådan måste alltid stå det ofantligt dyrt, så att ett krig ej kan annat än kosta England enorma summor och dermed föranleda en så stor rubbning i dess finanser, att Englands ovilja mot att gå i krig för en id är helt naturlig. Denfinner sig alltid till sist bedragen, som för mycket litar på denna stormakt. De smärre staterna kunna hvarken bära den ofantliga bördan af att underhålla stora stående armåer eller att betala betydligare värfvade sådana. Dessa stående armåer äro dessutom mer eller mindre vapen i händerna på reaktionen (och sådan finnes i alla länder), hvarföre det jemväl ur denna synpunkt är bäst att undvika dem. De smärre staterna måste derföre vara betänkta på andra kraftutvecklingsmedel. Lyckligtvis finnes ett, hvilket är gammalt bekant i Norden och från urminnes tider förefunnits häruppe: folkbeväpningen. Med den hos folken medfödda instinkt har svenska folket skyndat att omfatta den allmänna folkbeväpningstanken, och det står nu regeringen fritt att leda i rätt spår den redan omfångsrika rörelsen samt ställa den på en solidare fot. Det är också med glädje man förnummit, och från håll der man måste vara särdeles väl underrättad, att regeringen tänker att på allvar taga i tu med saken och vid nästa riksdag väcka omfattande törslag deri. Likväl, så har man sagt oss, skall man icke vara fast vesluten att totalt bryta med gammal slenrian och proklamera en genomgående reform. Det är i våra dagar i nästan allt regerinrens sed, att låta sig nöja med blotta halfnesyrer, hvilka angifva, att man visserligen ir lifvad af god vilja, men likväl icke har nod att bryta alldeles nya banor. Skulle nan äfven fuska bort folkbeväpningsfrågan geom ett af dessa många lappningsförsök, på vilka krigsministeriets budget sedan det nya