Göteborgsposten – 6 oktober 1864, sida 1

körsvenner och åkande hojtade och skreko och så gjorde äfven de på landsvägskanten gåen de, som hvarje ögonblick voro nära att öfver köras eller kastas ned i de smutsiga dikena Nå, det hade då varit för mycket begärdt om H. M. skulle låtit upplysa hela denna väg med marechaller. Men då man kom till entröen till slottsparken, kl. var då 4 9, var der lika kolmörkt i den långa alleen och oredan der i anseende till mängden af åkdon ännu större. Efter flera farligheter var man då framme vid grindarne, der började ändtligen upplysningen. Efter att ha promenerat till fots fortsättningen af allken — åkdon måste stanna i mörkret inom grindarne — kom man ändtligen fram till slottet. Här vankade en stor samling menniskor, som kastade en blick på tjärtunnorna ute på Edsviken, beundrade några hundrade kinesiska lyktor, som voro i festoner upphängda mellan träden, tittade misstänksamt upp mot himlapellen, gäspade grundligt och foro hem igen. Icke så mycket som en ton af musiken fingo de höra, icke se en enda af de kungliga personerna. — På Drottningholm hade jag också nöjet vara med, d. v. s. utanför. Här var det ännu sämre tillställdt med arrangementerna; balustraderna till trapporna på de åt sjön och parken vettande partierna af slottet voro garnerade med marechaller, några få sådane voro tända vid stranden samt på vägen åt Drottningholmsbron, men för öfrigt kolmörkt. Bakom slottet åt parken till voro till allmänhetens trefnad fyra (skrifves 4) argandska oljelampor tända. Här gick man nu och hade trefligt, ströfvade i den stora trädgårdsanläggningen och öfvertygade sig snart om att att icke något fyrverkeri skulle bli at, de stora vattenkonsterna spelade i kolmörkret, man skyndade till det vackra schweitzeriet vid vägen som leder till Drottningholmsstaden, tog sig något till bästa och längtade att klockan ville bli 10, så att man finge fara hem igen. Klockan 1, 10 gick man upp till platsen bakom slottet igen för att se efter om det verkligen icke skulle bli någonting alls af. Just då började man tända lamporna i den fransyska trädgårdsanläggningen, men då började det också regna, det drog ut innan allt blef tändt och när det ändtligen var färdigt, och onekligen tog det hela sig präktigt ut, då blåste ångbåtarne afgångssignalen, man skyndade sig af alla krafter ned till stranden, för att komma med och glad var man att vara på väg från denna fest, som någon, stark i hofförgyllningen, varit nog artig att tala om på samma gång som om Tusen och En Natt. De många som voro med Lutanför och sedan läste den pompösa beskrifningen i Posttidningen, måste le åt så charmant, på fullaste allvar framsagda hyberboler. Att det tillgått kungligt derinne, eller rättare deruppe, derpå bör man ej tvifla så mycket. Fullständiga beskritningar bli väl synliga i engelska tidningarne, ty de engelska tidningskorrespondenterna fin50 vara närvarande. Jag tycker just hvilken min vederbörande skulle tagit på sig, om våra tidningar framställt begäran att få ha representanter närvarande! — Nog af: på ilt syntes att de kongl. personerna helst önska vara ensamma om sina fester, och hädanefter torde väl denna önskan uppfyllas. I går afton gafs å k. teatern galaspektacel; den gången fick jag då vara med innanöre. Det var Gounods opera Faust, som :ppfördes. Alla damer visade sig i de charnantaste paryrer, alla herrar voro svartklädda ned hvita halsdukar och dito handskar. Om let var fullt hus? — det var en fråga det! pektaklet skulle för denna gång börja kl. half 8, nan tog sig en akademisk qvart, men de kgl. ersonerna kommo ej ändå. Ouvertyren spe