Göteborgsposten – 6 oktober 1864, sida 1

IIiss Lethwait tog dem efter ett ögonblicks tvekan. — Det gör mig ondt, att ni blifvit missnöjd med mig, sade hon, sedan hennes harm lagt sig något. Kanske ni framdeles kommer att hysa en bättre tanka om mig. — Aldrig, svarade Jane häftigare än förut. Miss Lethwait, ni har ej mer några åligganden att uträtta här i huset. Jag anhåller, att ni ville ringa efter någon, som kan bistå er med inpackningen af edra saker. Och jag ser helst — jag önskar mycket, att ni icke råkar lady Lucy, innan ni reser. — Körd ut ur huset som en hund! sade den stackars guvernanten inom sig med förbittring. Men bladet kan komma att vända sig; ja, det kan komma att vända, innan många månador förflutit. Jane gjorde en gest och en kallt höflig, nedlåtande afskedshelsning. Hon bevärdigade guvernanten icke med något annat afsked, och denna afligsnade sig med scharlakansröda kinder. Icke många gånger i Eliza Lethwaits lif hade en sådan rodnad färgat hennes ansigte. Utanför dörren stannade hon obeslutsam. Trots hvad som passerat fanns hos henne en viss jungfrulig grannlagenhet, och hon ville ogerna söka upp lord Oakburn. Men det var af vigt, att han fick veta, att hon blifvit afskedad, såvida förliden aftons frieri skulle betraktas som gjordt på allvar. Hon gick hestigt ned för trappan och fann earlen i det lilla rum, som Lucy kallat hans rökrum. Han gick dit om morgnarna, då han hade bref att skrifva. Earlen