Göteborgsposten – 6 oktober 1864, sida 1

måga för att rätt kunna draga nytta och nöje af en så extraordinär företeelse, och han trotsade derför måndagens snåla blåst från morgonen allt intill aftonen, huttrande och småsvärjande då och då, det är visserligen sannt, men glad i hoppet att njutningens timma skulle randas, vore det ock först på sena aftonqvisten. Allt sedan i måndags afton har således bland oss herrskat ett sådant der oroligt febertillstånd, uppkommit af begäret att få beskåda all den herrlighet, som naturligtvis måste åtfölja så mycken furstlig höghet. IIvarthän dessa K. K. H. H. vändt sig utom slottets portar har en stor menniskomassa, som på outgrundligt sätt erhållit nys om en aldrig så liten promenad, varit till hands för att stilla sin vetgirighet. I tisdags f. m. besökte Högheterna Mosebacke, vipps visste hundradetals menniskor derom, rusade dit upp och ville in i trädgården, hvilket också gick för sig, men mot en liten entr af 5 öre, som för åtskilliga hundrade nyfikne skaffade egaren en liten förmiddagsinkomst — bestämmelsen hälften för barn och tjenstfolk var för tillfället asskaffad. Vi äro alla lika, tyckte hr Wallman passa bra den gången åtminstone. På middagen kl. half 3 samma dag stod en väldig menniskomängd samlad på Norrbro och hade säkert stått der länge och väl för attt få kasta en blick på högheterna, då H. M. förde dem på en promenad i vagn på Norr. Helt oförhappandes fick jag då lyckan att se dem. Konungen körde sjelf en lätt phaeton och hade till venster om sig prins Albert. Mig föreföll prinsen se ej så litet tråkig ut, men kanske det är misstag; jag har dock sedan sett honom på närmare håll ett par gånger och tycker ännu detsamma. I följande vagnen åkte drottningen med prinsessan Alexandra på sin venstra sida. Prinsessan är ettintagande ungt fruntimmer, men bra blek och bra mager, och efter sitt giftermål säges hon ha förändrat sig mycket. I tredje vagnen, det var också en phaeton, åkte prins August, körande för prins Hans, som är en ung man med ganska godt utseende. Sedermera följde filen af uppvaktande, tillhörande alla högheterna. Följande dagen egde uppvisning rum med Litgardet till häst på Ladugårdsgärdet, då de kongl. prinsarne vore i uniform, prins Albert i engelsk husaruniform, blå med silfver, ej olik Lisgardets till häst, och prins Hans i dansk majorsunitorm. Prins Albert var en synnerligt skicklig ryttare, men prins Hans måtte ej varit van vid hästryggen. Under evolutionerna — naturligtvis var också här en stor folkmassa tillstädes — hände sig att då en sqvadron kom i skarpaste karrier utför en höjd med lansarne sträckta till stöt befanns en karl stå alldeles orörlig på det ställe der sqvadronen skulle flyga fram — man fruktade att karlen skulle bli öfverriden och spetsad, men ingendera delen inträffade, två af hästarne hade väjt undan, karlen stod lugnt qvar en stund efter det sqvadronen susat förbi honom och så marscherade han sin väg liksom ingening händt. Herren vete om den supposiionen är riktig, att antingen måtte karlen vait en sjelfspilling eller ock en resande enelsman. Men det är ej tid att följa högheterna i spåren; våra tidningar ha gjort det så grundigt, att för mig skulle axplockning knappast öna sig. Dock kan jag ej underlåta att nämna några ord om festerna på Ulriksdal och Drottningholm, ty dem hade jag äran att be vista — välförståendes utanför. Till Ulrikslal är ungefär en half mil landväg. Aldrig! örglömmer jag den resan! Det var mörkt som en säck, och smutsigt sedan! Oupphörligt A nötte man eller blef man omfaren at vagnar, AA ———