Göteborgsposten – 5 oktober 1864, sida 2

hon såg bra ut? Det kan tagas för afgjordt. Hon hade legat vaken hela natten; hennes hjerna, hennes själ och hennes tankar voro i uppror. Det heta blodet ilade snabbt genom hennes ådror, när hon tänkte på den herrlighet, som väntade henne. Det ena ögonblicket tycktes denna herrlighet vara mycket nära — verklig, påtaglig och säker; det andra upplöste den sig i mörker, och hon sade sig sjelf, att lord Oakburns yttrande sannolikt var en flyktig fantasi — en fantasi som skulle försvinna, när det dugades. Men dagen kom, och den plågsamma ovissheten försvann ej. Den framkallade en stark rodnad på hennes bleka ansigte — en rodnad, som visade sig der, blott då hon var djupt uppröd. Då hon kom in till lady Jane med dessa blommor på kinderna och det präktiga håret lysande i solskenet, kunde denna, trots sina fördomar, ej undgå att mirka, att hennes yttre var statligt. Detta stämde icke Jane det ringaste mildare; nej, det bade en motsatt verkan på henne. Detta tillfälle visade hur stolt Jane kunde vara. Hon satt sjelf, men hon bad icke guvernanten sitta, utan vinkade befallande åt henne att ställa sig framför bordet, som hon skulle vinkat ät er piga. Jane Chesney tyckte, att guvernanten förgått sig så att hon ej förtjenade att sitta i hennes närvaro. — Miss Lethwait, jag har beslutat att ej låta er bl qvar här längre, började Jane med kall hötlighet. Jag hoppas, att det ej faller er besvärligt att flytta i dag. N Om man sagt, att miss Lethwait stirrade bestört p Jane, skulle det varit för litet. Hon hade ej ett ögonblic