Göteborgsposten – 5 oktober 1864, sida 2

nastien, och huru fåfäng denna förmätenhet än var, kunde likväl anförarne för en stor armå, hvilka kallade sig King, proklamerade för verlden, utt deras afsigt var att störta en främmande fursteslägt och återupprätta ett rent kinesiskt välde, och hvilka under tio år varit i besittning af denna gamla hufvudatad, kunde de, sade vi, med något anspråk på rätt skilja sig från röfvare på vattnen inne i landet och pirater på hafven. Nu har detta sken af respektabilitet försvunnit. Nanking har återställts till det kejserliga väldet. Taipings tyckas ha blifvit i grund slagna och förskingrade. De fyra millioner innevånare i Nanking, om hvilka de kinesiska traditionerna skryta, hafva för långesedan sjunkit ned till omkring 200,000 själar; de gamla murarne, om hvilka det sades att om tvenne ryttare redo ut genom samma port och färdades hela dagen rundtomkring dem i motsatta riktningar, skulle det bli natt, innan de möttes, ha i flera hundrade år endast varit ruiner; den nu intagna staden hade krupit ihop i en vrå af denna stora kärriga slätt, som en gång var betäckt med Yamuns palatser, domstolar och slottskollegier, med sidenväfvares boningar och handelsmagasiner. Sjeltva det stora porslinstornet. frukten af en hel genoration byggmästares och handtverkares arbete, hade sallit ned till en ruin och kommit i Taipings barbariska händer. Kontrasten mellan hvad vi höra berättas om Nanking, sådant det var då det togs från Tafpings, och det vi läsa om denna stad under dess storhets dagar, är ett slående bevis på den förödelse, som borgerligt krig och dålig regering kunna åsamka ett industriöst folks städer. Men detta Nanking var dock en hufvudstad för Taipings och dess förlust är förlusten af den sista symbolen at en politisk sak, under hvilken de blott dolde mord och röfveri. Om sjelfva händelsen skrifves: Efter sju dagars kamp föll Nanking d. 19 Juli i de kejserligas händer, jemte hufvudmännen för upproret. Rebellkejsaren Tien-Wang undandrog sig det smärtsamma uti att vara vittne till det slutliga nederlaget, genom att tvenne dagar förut intaga gift. Då de belägrande började sitt angrepp, flyktade ChungWang med Tien-Wangs son och åtskilliga andra, men han blef senare gripen, sedan han till den unge prinsen öfverlemnat sin häst. Kan-Wang, som äfven är bekant under namn af Sköldkungen, är äfvenledes tagen till fånga. Man gjorde en breche om 120 fots bredd i den yttre muren med tillhjelp af en mina om 60,000 66. krut i närheten af östra porten, och d. 19 var hela staden i deras händer. Underrättelsen härom uppnådde Peking d 24 Juli genom kurirer, så att den således befordrats med en snabbhet af mer än 100 eng. mil pr dag. Om detaljerna vid belägringens sluthändelser kan jag endast sända er ett helt kort meddelande. Nankin var som bekant skyddadt af trenne murar: den yttre muren, muren innanför denna, som omger Tartarstaden, och en tredje, hvilken är uppförd utomkring Tien-Wangs palats. I tartarstaden låg ingen rebellgarnison, och angriparne hade säledes endast tvenne försvarslinier att angripa. På den yttre muren egde vid daggryningen d. 18:de ett angrepp rum, och före middagen var den besatt på alla sidor, sedan den rebelliska besättningen dragit sig tillbaka till den inre försvarslinien. Den andra försvarslinien angreps och eröfrades före daggryningen följande morgon, och d. 19:de på aftonen var Nankin i deras händer. Den första anblick, som mötte segrarne vid inträdet i palatset, var Tien-Wangs lik, som synbarligen ännu låg i samma ställning, i hvilken han dött, jemte liken af en mängd af hans hustrur, hvilka hängde i träden uti trädgården. Staden var till en förfärande grad förödd, och gatorna lågo fulla af liken efter personer, hvilka synbarligen dött af svält. Der fanns intet byte af synnerligt värde, med undantag af Tien-Wangs sigill, som var af massivt guld och vägde 30 skålp. Från Jaroslaw i Ryssland omtalas följande tragiska händelse: Hr E, en af traktens rikaste egendomsegare, promenerade lugnt med en af sina vänner, då en grefve de R plötsligt kastade sig öfver honom och gat honom en stark örfil. Dagen efter egde en duell rum, och grefven föll, dödligt träffad af en kula midt i hjertat. Orsaken till denna duell angifves sålunda: Gretve de R. förde med sin hustru och sina 2:ne unga sköna döttrar ett mycket stilla lif på ett gammalt slott, som stöter intill en af hr E:s egendomar. Denne senare hade förfört den äldsta af grefvens döttrar och deretter plötsligt ötvergitvit henne för att upprepa försöket med den yngsta sy stern. För att hämnas, har den äldsta be kännt allt för fadren, som derpå gaf hr E örfilen. Hvad som gör saken ännu mera pi kant är, att fröken de R., som är alldeles otröstlig öfver sin fars död, hvilken hon föror sakat, har sordrat hedersupprättelse af sin forn älskare, och då denne vägrade att dueller: med henne, klädde hon sig en afton i karl kläder och gat honom i fleras närvaro en ör fil på ett kafe. För att undvika ytterligar skandal, bar hr E. skyndat att taga till flyk lt.n men den djerfva amazonen har svurit at