sig och gå ut för en timmas tid och komma hem och kläda af sig! — och de ha hela tiden längtat efter att väl vara hemma. Det gar två dar åt, innan vi komma i ordning igen. Jane, saken är den, att det går mycket väl in för folk, som har en hop tjenare för hvarje slags göromål, att befatta sig med den därskapen, men det är rysligt besvärligt för andra. Och jag kan svara för att jag icke gör någon bjudning nästa år. Vill du göra en, mylady Jane, sa blir jag frånvarande. Kom earlen att tänka pa att Jane skulle ha upphört att vara husets herrskarinua före årets utgång. Troligen gjorde han det, ty han upphörde plötsligt att knota, tömde tekoppen hastigt och gick ut, ehuru Jane erinrade honom, att han ätit mindre än vanligt. Frukostens qvarlefvor utburos, och Jane tog fram sn hushällsbok — hon förde ännn räkenskaperna mycket ordentligt — och räknade ut hvad hon var skyldig miss Lethwait, Hon hade ej ännu varit tre månader hos dem, men Jane ville betala henne, som om hon varit i huset så länge. Hon drog i klocksträgen, och Pompey infann sig genast. — Bed miss Lethwait komma hit, sude Jane. — Miss Lethwait kom genast, hon var ledig emedan Lucy ännu var i sitt rum. Hennes kostym var bättro än vanligt; hon hade på sig en vacker klädning, som hon brukade, då hon gick i kyrkan om söndagarna; den var fagonerad och färgerna voro bjerta. Hade hon tagit den på sig med anledning af det nya förhållande, hvari hon stod till lord Oakburn, på det att han skulle tycka, att