Göteborgsposten – 23 september 1864, sida 1

daren skulle räddats i alla hänseenden. Men antar man, att räddningen måste ske genom redskap, så är det naturligt, att lekmannen kan påträffa mången, med hvilken presten aldrig kommer i beröring. I yttrandet ligger blott det uttalandet, att presterskapet ej är tillräckligt, ej någon anklagelse mot detsamma. Högrell har ej någon särskild förkärlek för lekmannaverksamheten. Ahnfelt vill försvara det anförda bibel-ställets tillämpning på närvarande förhållanden. Heurman slutar sig till Henrikssons ord om förhållandet mellan ordning och frihet. Berättar en längre historia om en dräng, som kom till hans församling, utsänd från Wanneberga traktat-sällskap och lörsedd med goda betyg från doktor Bergman i Winsue. Drängen gifter sig, får barn — och döper dem sjelf. Thulin upplyser att ofvannämnde person ej var utsänd från Wanneberga, utan från ett traktat-sällskap i Göinge, bekant för sina separatistiska sträfvanden. Henriksson. Det är ej bevisadt att undret icke hörde till det profetiska embetet derföre att det ej står omtaladt om hvar och en af profeterna, att han gjorde under. I Witt hemställer huruvida icke diskussionen måtte få öfvergå till satsen om bigt och aflösning. Antages med acklamation. 5. Ingen lefvande och stark kyrka utan öfning F den enskilda bigten och den ovilkorliga aflöingen. —— —Syndernas förlåtelse utgör Kristi morgongäfva till sin brud, församlingen. — — — Den fättfärdige skall lefva af sin tro, och tron af synderas förlåtelse. Vi se derför, huru vår Frälsare, under in vandring på jorden, icke nöjde sig med att blott redika Evangelium i allmänhet, utan också, der en ådehungrande, arbetande eller betangad själ mötte! onom, tillsade denna själen särskildt syndernas förlåtelse. Gack i frid, min son, min dotter, synderna örlåtas dig! Liksom nu Herren sörjt för att hans friga verksamhet, utöfvad här på jorden, skulle geom af honom instiftade medel och inrättningar fortpättas i församlingen, så ock med hänseende till dena, genom hvilken han tilldelaae den enskilda, nådeungrande menniskan syndaförlatelse. Det skedde, då Herren gaf församlingen och dennas personliga ordforande, apostlarne, den makten: Hvilkom J förlåten synderna, dem äro de förlåtna, hvilken J behållen dem, dem äro de behållna. Joh. 20: 23. Math. 16: 19. 18: 3. Den kristliga erfarenheten bekräftar både nödvändigheten och välsignelsen af syndalorlätelsens uttryckliga och ovilkorliga meddelande. — — — Vi åberopa endast ett exempel, vår lärofader Luthers. Han icke allenast ständigt och kraftigt lärde utan också genom sitt eget exempel bekräftade välsignelfen af den enskilda aflösningen. Der starke troshjeln behöfde sjelf af sina medbröder höra sig tillsägas den tröst, han så rikt meddelade åt andra. Ja man kan säga, att hela reformationen sprungit upp ur den enskilda absolutionens lefvande källa, i det att klosterbrodrens förestafvade: -Jag tror på syndernas förlåtelse gaf den förtviflade munken den förstlingskraft, i följd af hvilken han sedan uppfor med vingar säsom en örn och vandrade utan att uppgifvas på den väg, Herren hade bestämt. En annan erfarenhet af mera sorglig beskaffenhet vittnar för vår sats. Hvilen är en bland de hemliga orsakerna, att den katolska kyrkan eger en sådan makt, sådan seghet, oakdt hon är så djupt anfrätt af irrlärans spetälska? i svara: öronbigten. Uti denna har hon ett hemskt hen starkt hjelpmedel att föra själarne i träldom. Hvilken makt skulle då icke ligga uti den Evangeliska bigtens öfning? Kristi rätta församling vill också regera öfver själarne, men med nådens och sanningens välde. Detta är på samma gång ett frihetens. Derför har den enskilda bigten blifvit mer och mer lemnad fri inom den Lutherska kyrkan. Men denna frihet skulle fattas icke som en frihet från utan som en frihet till bigt. Så har icke skett. I den svenska kyrkan åtminstone öfvas den enskilta bigten, under den form Luther och bekännelse-skrifterna yrka den, litet eller intet. etc. — — — — — — — — — Witt har aldrig kunnat si syn på skilnaden mellan den vilkorliga och ovilkorliga aflosningen. All aflösning måste, tillfolje af vår oförmåga att pröfva hjertan och njurar, vara åtföljd af en mängd vilkor både före och efter densamma. Apostlarne voro begåfvade med förmågan att genomskåda menniskorna, och i kraft häraf egde de också förmågan af absolut aflösning. Hänvisar till berättelsen om Ananias. Ingenstädes nämnes, att apostlarne på förhand fått underrättelse om att Ananias talade osanning. Äfven i vår tid torde finnas Järare, utrustade med förmågan att genomskåda, att sålunda gifva absolut syndaforlatelse, att t. o. m. binda der lösning begäres. Men jag kan ej intränga i denna menniskas själ, utan måste säga : på grund af hvad du sjelf bekänt, på grund af allt hvad jag om dig fått veta, med vilkor att din inger är sann och uppriktig, gifver jag dig aflösning. — Schartau begagnade sig mycket af den enskilta bigten. Det skulle dock kunna uppstå fråga om nödvändigheten af bigten såsom allmän eller huruvida någon icke skulle få anses vara kristen, om ban också aldrig känt sig böjd för enskild bigt. Preses gör en kort framställning af bigtens kyrkohistoriska betydelse. Under Gustaf I:s tid var det allmän sed att presten efter gudstjensten gick upp i örsamlingen och utdelade aflösningen. Vid Carl IX:s hof brukades detsamma. I vår handbok förekom fornuläret ända till 1811 — finns ännu i Norge. Al iflosning måste, ur en viss synpunkt betraktadt, allid vara vilkorlig, men till formen måste den vara ovilkorlig. Hänvisar på skilnaden, om man till den ingersulle och förkrossade syndaren säger: ÅJag kan j kånna ditt inre tillstånd, men försåvidt etc.; eller om jag säger: gack i frid, dina synder skola varda lig förlåtna! Kraften och välsignelsen i syndaföråtelsen, liksom i all nåd, ligger deruti att den motages, icke vilkorligt, utan som en gåfva. — Kunna i ej utdela absolut aflösning, huru kunna vi då utlela nattvarden? Detta är mer; och dock göra vi letta utan att tilltro oss förmågan attransaka hjertan. C. Warholm (från Skara stift). Augsburgiska beånnelsen, som vi besvärja, påbjuder icke blott synabekännelsen utan också syndaförlåtelsen. Emellerid låta vi hela detta vigtiga nådemedel ligga nere i år kyrka. Formuläret för en dylik handling finnes j upptagen i handboken, och mången prest skulle nåhända derföre komma i förlägenhet, om han anmoades derom. Akten måste dock tillgå ungefär på öljande sätt: Man tillser först att inga åhörare äro ärvarande. Sedan undersökningen afsyndarens själsa J o J KR Ar — — — ———