Göteborgsposten – 23 september 1864, sida 1

Prestmötet i Lund den 14—16 September. (Korrespondens till: Göteborgs-Posten). (Forts. fr. föreg. N:o.) Klockan var fem på eftermiddagen. En programmet skulle nu pröfningen af satsern vara slut. Församlingen upplöstes, men p fleras begäran beslöt man att åter samlas k 1, 6, dels för att fortsätta den närvarande dis kussionen och dels för att lemna förf. tillfäll att närmare utveckla sina tankar angåend den enskilda bigten och den ovilkorliga aflös ningen. Liedholm begär förklaring af Welinder angåend hang yttrande om en genom lekmän skedd väckelse som möjligen eller kanske presten icke skulle kun nat åstadkomma. Simonson instämmer med L. — Frågar huruvid det kan vara behörigt och lämpligt att förneka väc kelsen derföre att den sker i det tysta, och ej ger si luft i exstas och buller, sprakande och flammande dessa slags väckelser äro de vanliga frukterna af lek mannaverksamheten. Ahnfelt vill ur Ap. G. k. 8. 11. bevisa lekmanna verksamhetens berättigande inom kyrkan. Högrell. Samvetet bjuder honom att, i Welin ders frånvaro, taga dennes försvar. Det finns hun drade exampel på det välsignelserika och nyttiga lekmannaverksamheten. Henriksson (mot Ahnfelt). Det finns en skilna mellan verksamhet inom kyrkan och missionärskar det är det senare, hvars berättigande ingen nekar, son i Apostlagern. omtalas. Hade i dag hört i kyrkan, att presterna voro till för ordningens skull; lekman naverksamheten deremot en produkt af friheten. Tro ej att någon strid förefinnes mellan ordning och san frihet. Den obundna friheten är icke någon frihet Kristlig frihet finner sina gränsor inom kristlig ord ning. — Huru skall en person kunna vara viss on att han eger de profetiska gäsvorna? huru skall sam fundet kunna igenkänna honom? Apostlarne måst visa under. — Vill ej erkänna de profetiska gåfvorna utan att de inordnas i det kyrkliga samfundet. Gaf vorna äro gifna för att de skola komma församlinger till godo. Proses. Ej samma förhållande nu som unde apostlarnes tider. Vi kunna ej inskränka läroverk samheten blott till embetet. Huru skall man blisfv. viss om äktheten af de profetiska gåfvorna? Pröfver andan, om den ar af Gudi-, heter det. Undret har e alltid utgjort det profetiska kännetecknet. Elisa och Daniel gjorde visserligen under — såvida man icke snarare skulle kunna säga om den senare, att Herran gjorde undret med honom; men om den störste a! profeterna, Jesaias, omtalas inga under, och detsam: ma gäller om flertalet af de öfriga. Lärofriheten var stor i Israel. Folket sjelf anställde pröfningen. Presterna gingo ut till Johannes Döparen och till Kristus och frågade dem, hvad de lärde, men lade inga hinder i vägen för lärandet. Skulle kristenheten göra sig skyldig till större lärotvång än judendomen? Liedholm har aldrig velat bestrida lekmannaverksamhetens nytta; har blott begärt förklaring öfver ett yttrande af Welinder, som tycktes gå ut på ett nedrättande af läroembetet i jemförelse med lekmannaverksamheten. . Ekelund. Welinders yttrande kan val sorsvaras, såvida man ej antar en predestination, eller att syn) Kyrkoherden Olin från Malmö predikade.