Göteborgsposten – 22 september 1864, sida 1

tro på Kristi gudom, från flera håll hört förebråelser för kätterska meningar. Preses förstår ej huru sådant kan vara möjligt då oppositionen vid detta tillfälle, enligt gemensam öf. verenskommelse, just borde gå ut på att framställa icke de egna utan de mot kyrkoläran stridande meningarne. Welinder. Den ifrågavarande satsen säger för mycket. Man måste skilja mellan Kristi samfund och den sociala kyrkan. Hänvisar till Eremiterna, som drogo sig ur samfundet, just för att kunna få lesva ett kristligt lif. Och Kristus har sjelf sagt: Hyvarest två eller tre äro församlade i mitt namn, der är Jag midt ibland dem. Prases. Kristus har genom detta exempel just velat visa, att kyrkans väsende ej beror af antalet a! dess bekännare. Tänka vi oss möjligheten, att kyrkan vore förfallen ända derhån, att blott tvenne u! dess bekännare återstode, så skulle i dessa tvenne anden vara det enande, och vi skulle ändock ega qvar en kyrka på jorden, hvilken helvetets portar icke skulle vara öfvermäktig. Eremiterna äro ett bevis på huru svårt eller nästan omöjligt det är, att helt och hållet draga sig ur samfundet (t. ex. de i nejden af Antiochia). Nyare tiden framvisar en eremit-uppenbarelse i Sören Kierkegaard, som började med att förneka församlingen, förnekade sedermera apostlarne och erkände endast Kristus, och slutade med att förneka försoningen, genom hvilken Kristus förvärfvade sin brud, församlingen. Kierkegaard har utdragit den rena konseqvensen af samfundets förnekande. C. Kyrkan. 1. Ingen kyrka utan trosbekännelse och trosläror eller dogmer. Jag tror, derför talar jag, är en natur-lag för kyrkan såväl som för den enskilde trogne. — — De fleste, om icke alla af hennes bekännelser hafva tillkommit som försvar mot lögnens anfall. Hvarje led af kyrkans bekännelse står mot ett led eller en artikel i irrlärans system. Att förklara en bekännelse för kyrkan onödig, är att förklara lögnen overklig. Försöket att borttaga bekännelsen utgår derför antingen från ren fiendskap mot kyrkan eller löshet i uppfattningen af kyrkans väsende. I första fallet betraktas bekännelsen som ett träldomsok för samvetet, en boja för förnuftet och tanken. — — Häremot har kyrkan intet annat försvar än det, att bekännelsens ok är lustigt och dess boja lätt — emot syndens och lögnens. Farligare på sitt sätt är det välmenande försöket, att upplösa bekännelsen, såsom ett band på kärleken, hindrande föreningen mellan de olika kyrkosamfunden, framkallande strid o. s. v. Mot denna uppfattning af bekännelsen ställa vi det påstående, att en yttre allmännelig kyrka, utan konsessionela ätskilnader, är under närvarande förhållanden lika omöjlig och misslyckad som i det politiska en verldsmonarki. Uti konfessionen har den särskilda kyrkan sin kropp, utan hvilken den ej kan intaga någon plats i verkligheten, utan blott i skuggornas rike. Om också skuggan i form af en allians omfattade hela jorden, vore den icke annat än en skugga. — — — — Concordie-formeln, slutstenen i vår bekännelses byggnad, borde åter upptagas bland de symboliska böckerna, oaktadt den, efter de flestas åsigt, ej gäller som symbolisk bok för den svenska kyrkan efter 1809. — — — — Lika nödvändig som bekännelsen, är för kyrkans lif dogmen. Hvad myntet är i timlig, äro dogmerna i andlig mening — de med sanningens bild preglade, allmängiltiga grundsanningarne. — — Kyrkans fiender vilja, när de ropa mot dogmen, lösa henne från. alla sanningslagar och sätta Lindividens öfvertygelse i stället för sanningens grundval. Och likväl röra sig dessa fiender sjelfva ständigt uti alla möjliga politiska, statsekonomiska, med flera dogmer. Dessa vidhålla de lika envist som kyrkan sina, och deras politiska predikningar skulle blifva utan sådana dogmer lika fattiga som rationalisternas eller våra utan kyrkliga dogmer. Ternström anser att Formula concordie borde ingå bland kyrkans symboliska böcker. Laurin vill ej försöka afgöra huruvida concordieformeln är en symbolisk bok. Men har kyrkan en gång uteslutit densamma, så torde det ej vara skäl att åter upptaga den. Boken är för öfrigt i sig sjelf olämplig, minutiös och full af teologiska spetsfundigheter, med särskildt afseende på de kyrkliga stridigheter, hvarunder hon framkom. En symbolisk bok borde blott innehålla de enkla kyrkans grundsanningar. Holmberg instämmer med den siste talaren. Det vore dock vigtigt att få asgjordt. huruvida Concordieformeln ännu gäller som symbolisk bok, ehuru den ej som sådan är upptagen i grundlagarne. Henriksson anser ej Conc.-formelns framställning af bekännelsen så klar och genomskinlig, som den borde vara; hänvisar till dess lära om arfsynden, om förhållandet mellan tro och gerningar, dess förnekande af friheten, dess predestinations-lära (t. ex. i uttrycket: Gud drager den till sig, som han beslutat). Behöfva vi än en symbolisk bok, så böra vi skaffa oss en ny. Boken hade värde för sin tid; nu skulle less antagande blott framkalla teologiska stridigheter, hvilka skulle hindra den religiösa utvecklingen. Bengtsson vill veta hvad som menas dermed, att Kyrkan är en personlighet. Witt ber B. erinra sig hvad som ligger i uttryeket: begäres församlingens förbön fört etc. Bengtsson. Då är hvarje konventikel också en cyrka, ty der förekomma äfven förböner. Ternström. Ju kortare en bekännelse sammanfattas, desto bättre. Colliander. Alla äro öfverens deruti, att bekandlsen är nödvändig för kyrkan. Der tron ej åtföljes vf en lefvande bekännelse, der är den död eller häler den på att dö. Ej samma förhållande med dognen. Dogm och bekännelse få ej sättas i jemnbredd ned hvarandra. Prases. Grundlagen innehåller blott det allmänia och nödvändigaste, t. ex. eKonungen skall ingens amvete tvinga eller tvinga låta, men ej alla konsevenserna af denna sats. Derföre att Goncordie-forneln ej är i Regeringsformen intagen, bör den icke nses derigenom vara utesluten från våra EE —————— öcker. — Dogm och bekännelse stå i innerligaste örhållande till hvarandra. Dogmen är en utveckling f bekännelsen; i bekännelsen ligger dogmen inneluten. 2. Ingen kyrka utan läroembete och intet iroembete utan lärdom. Den, som skall föra andra in i gudaktighetens emlighet, bör först sjelf vara lärd af Gudi, hafva fått del f den Heliga Anda, Hans nådeoch lärogåfvor. Men — — -—mn mn