Göteborgsposten – 22 september 1864, sida 1

lardom. — — — Hos Paulus och Johannes spära vi denna menskliga lärdom, hos Paulus en med den judiskt-teologiska crabbinernas), hos Johannes en med den judiskt-silosofiska (Philos) vetenskapen befryndad bildning. — Kyrkohistorien, framför allt reformationen, vittnar om, hvilken stor betydelse lärdomen har för dem, hvilka Herran kallar att med ordet leda sin församling uti sanningen. Den bibliska sanningen, i sig sjelf enkel, har likväl ett djup, som det ytliga förståndet icke bottnar. — — Och endast det som är djupt fattadt, kan rätt genom lära af andra meddelas. Vår erfarenhet vittnar bättre än alla andra skäl för denna sanning. En längre tids försummelse af teologiska studier gör oss lärare fattigare i våra predikningar, vår bibeltolkning och öfriga läroverksamhet. — — Medgifves, att lärande och undervisande förutsätter lärdom, så följer deraf, att den s. k. lekmannaverksamheten, just till följd af brist på denna lärdom, icke kan försvaras som läroverksamhet. — — Dessa (lekmännens bibeltolkningar o. 8. v.) äro i de flesta fall ytliga och osammanhängande. Hvad som af dessa föredrag kan läras är ringa. Också har erfarenheten visst, att, der folket uteslutande hör lekmän, förlorar det småningom sinnet för ett djupare inträngande i Ordet och i dess alla hemligheter och för en sammanhängande framställning af dess innehåll. En annan fråga är den, om icke bredvid läroembetet ett annat med detta beslägtadt embete skall kunna bestå — — — ett evangelistembete, hvars uppgift icke egentligen vore att lära utan blott att förkunna eller utropa frälsningen, blefve således mer eller mindre ett rörligt, ett resepredikantsembete. — Endast i ett fall skulle lekmannaverksamheten kunna träda i stället för eller i jemnbredd med läroembetet, när nemligen lekmannen emottoge en omedelbar och utomordentlig sändning af Herran, och således hans verksamhet närmade sig profetens (t. ex. Hauge i Norge). Men då är det Herran, som omedelbart och icke genom någon nen. — — — — Welinder vill betona att en läroverksamhet utan lärdom är berättigad inom vissa gränser. Henriksson tackar förf. för hvad han framhållit i satsen: ingen läroverksamhet utan lärdom. Förf. har uttalat äfven hans erfarenheter angående lekmannapredikandets skadlighet. Gud har instiftat embetsordningen i församlingen. Det är emot skriften, såväl som emot våra symboliska böcker, när lekmännen ingripa i läroembetet med en sjelfständig homiletisk verksamhet. Rätt använd, eller inom den husliga kretsen, skulle lekmannaverksamheten vara högst välsignelserik, isynnerhet om den ginge ut på att bearbeta den okunnige eller den lastfulle, och icke, såsom nu oftast är förhållandet, sysselsatte sig med de redan väckte. En dylik verksamhet måste också vara bunden vid en viss ort, man sluppe då riskera att hvarje ur fångelset bortlupen förbrytare gåfve sig till kolportör. Ett Lutropande af frälsningen inom kyrkan af någon annan än kyrkan sjelf är lika onödig som otillåtlig. Laurin tror ej att det är lärdomen som skiljer presten från lekmannen. Lekmannen kan ofta vara lärd och presten okunnig. Det skulle emellertid icke vara lärdom, som åsyftades med lekmannaverksamheten utan fastmer uppbyggelse och väckelse. En kristlig enfald kan härutinnan understödja läroembetet och uträtta mycket. Lekmannaverksamheten borde inorganiseras i kyrkan sålunda, att då ett traktat-sällskap bildade sig, skulle dess verksamhet gå enligt vissa reglor och underställas den kyrkliga myndighetens kontroll. Olin instämmer med L. Kristus betjenade sig ej af den filosofiske Johannes, icke heller af den lärde utan fastmer af den i yttre som inre mening blinde Paulus. Lekmannaverksamheten står endast i en skenbar strid med kyrkan. Att lekmanna-föredraget alltid är osammanhängande torde vara en subjektiv äsigt; talarens subjektiva erfarenhet den motsatta. Lekmannen kan vara lärd af Gudi; verkar då icke hans lärdom, är icke skulden hans. Förstår ej hvad förf. menar med evangelist embetet. Evangelisten får ju ej vara lärd! Man vill förhindra lärande men tillåta basunande — ungefär detsamma som att bjuda någon spela, men förbjuda honom lära sig noterna! Welinder: Det är sannt att lekmannaverksamheten ej borde bestå i predikande utan borde inskränka sig till kolportörsverksamhet. Förstår ej hvartill detta ÅKutropande af frälsningen skulle tjena. Vill dock erinra om, att hos mången, som är alltför van vid de vigda läpparne, åstadkommer lekmannaföredraget en underbar verkan. Mången väckelse har åstadkommits genom lekmän, der presten möjligen icke skulle kunnat uträtta något; sedan har presten tagit vid. Henriksson vill tillägga lekmannen en kateketisk verksamhet; men duger han icke för homiletisk verksamhet, så än mindre för den kateketiska. Nordborg har aldrig rätt kunnat förstå den motsägelse, som ligger deri, att man tycks vilja lemna läroverksamheten åt hvem som helst, men ej sakramenternas handhafvande. Preses: En enskild person eller ett enskildt sällskap kan ej få det uppdrag att kontrollera de profeiska gåfvorna. Pröfningen — antagandet liksom becämpandet — tillhör församlingen i dess helhet. Skedle detta, skulle de profetiska gåfvorna framträda i ångt herrligare gestalt än nu är fallet. Skriften säser att de profetiska gåfvorna ej äro ordnade utan utmordentliga. Kan ej tänka sig något liggande emelan det ordentliga och det utomordentliga. (Forts.) mensklig förening eller ett sällskap utväljer den man