Göteborgsposten – 22 september 1864, sida 1

Prestmötet i Lund den 14—16 September. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). (Forts. fr. föreg. N:o.) 4. Ingen kristendom utan kristligt samfund eller kyrka. — — — Ställ Pauli lära om Kristus såsom huf. vudet och församlingen såsom kroppen, de enskilda trogne som lemmar i kroppen, kärleken som bandet mellan alla organismens delar m. m. i bredd med hvilken annan samfundsteori som helst utanför kristendomen, och det oförvillade sunda förnuftet skall utan tvekan fälla utslaget på samma sätt som historien till sist skall göra det, att endast Kristi rike har förverkligat ideal-staten, den stat, om hvilken Plato och andra visa endast hafva drömt. — — Kommunism, Socialism och andra samfundsteorier äro endast skuggor eller karikaturer af den höga samfundsteori, Kristus gifver, och försvinna derför i samma mån denna senare blir en verklighet. — — Kristendomen är så genomträngd af samfundz-idcen — — att den utan samfund tynar bort och dör. — — Separatismen, hvilken alltid fördoldt innebär i sig ett förnekande af församlingsbegreppet, förer derföre till falsk lära och orent lefverne. Men det är icke ensamt separatismon, som förnekar den nämnda kristendomens grundsanning, äfven den falska vetenskapen och politiken göra det. Vetenskapen, med sitt förfarande efter ideer, borde itminstone i denna punkt gifva den i kristendomen med plastisk fulländning uttryckta och förklarade samfundsiden sin rätt. Men allt annat. Ett nära exempel hafva vi uti en filosofi, som i vissa kretsar af vårt land något gäller. Kyrkan kan enligt denna icke räknas till samfunden. Vetenskapen bygger också samfund efter sitt mönster, som taga sig rätt eget ut, och hafva ofta, som t. ex. Kants förnufts-stat, att icke nämna en oss ännu närmare liggande förnuftsstat, mycken likhet med ispalats, i hvilka man heldre fryser vid förnuftets, än i Kristi samfund söker värme af nådens sol. — — — Fördenskull måste vi först och främst göra allt, för att i våra församlingar väcka församlingsmedvetandet. — — — Att kyrkan bland katolikerna fått en högre betydelse än Kristus, detta bör icke hindra oss att efterfölja det kloka hos den katolska kyrkan, att alltid hålla fast vid samfundets bästa och strida samt lida för detta. Huru mycken vigt lägger icke Kristus på enheten — naturligtvis den inre, andliga först, men också den yttre, synliga — när han säger: Jag beder — — att de alla skola vara ett såsom du, fader, i mig, och jag i dig; att de ock skola vara ett i oss, på det verlden skall tro, att du hafver mig sändt4?4 Joh. 17: 21, 23. — — — Jag fruktar, att vi i detta som i många andra häseenden predika ensidigt, ofta af fruktan att icke vara nog uppbyggliga, i händelse man någon gång talade om församlingen, dess begrepp, rätta ordnande m. m. i stället för om den enskilda själens frälsning Derföre stå ock ofta våra församlingar alldeles värnlösa mot separatismon. — — Att en stor brist på samfundsonergi eller också en stor brist uti organisationen råder i vår kyrka, synes bäst af det sorgliga förhållande, att vår kyrka nödgas lida i sitt sköte lärare, hvilka offentligen förneka hennes bekännelse m. m. — — Vi måste söka, att i förhållande till staten och andra samfund gifva kyrkan så mycket som möjligt fasta och bestämda gränser, genom kult, författning och disciplin, utan att derföre upplösa förbindelsen med dessa samfund. Welnder omnämner att han, med anledning af sitt argument om möjligheten af en kristendom utan