Göteborgsposten – 17 september 1864, sida 2

Vid förhöret i går förnekade Sofi Olsson helt och hållet att ha begått tillgreppet eller tillgreppen. Systern, Inga Olsson, påstod vidare att hon kunde bevisa det hon i flera år egt den ifrågavarande schalen, hvilken hon i somras låtit tvätta. Fru Lundgren hade dock igenkänt denna derpå, att den var stoppadi ena kanten, men detta, menade Inga, bevisade ingenting, då det fanns flera andra stoppningar på densamma, hvilka hon alla med egen hand utfört. Hvad linnet beträffade, förklarade hon att hon sjelf sytt detsamma och svarade på polismästarens fråga, om hon hade någon som kunde intyga detta, att det ej vore brukligt att man toge vittne hvarje gång man försardigade ett linne. Mamsell Sandegren yttrade att hon vore så mycket vissare på att linnet vore hennes, som sällen på den ena ärmen å detsamma, alldeles som på det henne fränstnina vore sydd vrängt. Polismästaren frågade Inga, om hon äfven hade för sed att sy ena ärmen på sina linnen vrängt, hvarpå hon som ej förstod eller ville förstå frågan, svarade att den som vore fattig väl ibland behöfde att sy till smålappar både här och der. — Målet uppsköts på åtta dagar, då såväl systrarne Olsson skulle medha den bevisning de kunde anskaffa som hr Lundgren förse sig med sin bevisning om att sjalen verkligen vore hans eller rättare sagdt hans hustrus. — Drängen Benjamin Johansson och arbetskarlen A. G. Carlsson, tilltalade, den förre för att från bagaremästaren Alex. Flygare ha tillgripit en mängd säckar, och den senare för att, med vetskap om Carlssons oärliga åtkomst af desamma, ha försält dem till en mängd personer i Haga, lörevoro åter igår i poliskammaren. Benj. Johansson förnekade fortfarande att ha tillgripit mera än tvenne (tillsammans hade från hr F., såsom läsaren torde erinra sig blilvit stulna icke mindre än 310 stycken). Hr Flygare upplyste väl, att han fått reda på det Johansson till en madam försält tvenne andra säckar, men detta verkade ingen ändring i J:s uppgifter. Carlsson förklarade lika ihärdigt att han icke al J. emottagit mer än tvenne säckvr till försäljning, hvaremot han bestämt sade sig ha fått de öfriga säckarne af hr C. L. Berggrens dräng, Johan Petter Andersson, hvilken skött en hr B. tillhörig häst, stående i hr Flygares stall. Johan Petter förnekade helt och hållet att ha försålt några säckar genom Carlsson, åt hvilkeu han dock skänkt några trasor, som blifvit öfver när han lappat söndriga säckar. Hr B., som var vid förhöret närvarande, trodde att drängen var alldeles fri från det brott, som Carlsson tillvitade honom. Målet förvisades till rådhusrätten, och qvarsitta både Johansson och Carlsson, i afbidan på ytterligare ransakning, i cellfängelset. — Norrmannen Helge Olsen Nes, förut enrollerad i norska skarpskytteafdelningen i Stockholm, hade för några dagar sedan ankommit hit till staden och tagit in på ett nykterhetsvärdshus vid Smedjegatan. Han bodde der i samma rum som sjömannen Janne Lundqvist. I Thorsdags, medan denne på ett ögonblick lemnade rummet, tog Helge Olsson sin vän och kamrats stortröja — ett rätt snyggt plagg, men det enda i den vägen, som Janne i denna verlden egde — och begaf sig med detsamma till förre kyparen Hansson, hvilken på hans begäran lånade honom 3 rdr på stortrojan. Janne anmälde saken i polisen och Helge blef vederbörligen efterspanad och gripen. Han nekade för stölden, men som han i sina fickor hade en kam, några nycklar o. 8. v., hvilka Janne igenkände såsom sina och hvilka legat i hans vilsekomna stortröja, lönade det sig nu ej för Helge att neka längre, utan måste han bekänna, men förklarade att han vid tillfället varit mycket öfverlastad så att han icke visste hvad han gjorde. Detta erkännande vidhöll han i poliskammaren, men Hansson, af hvilken han, såsom nämndt, länt de tre rikodalerna intygade att det ej var så farligt med hans rus. Då Olssen skulle förklara huruledes han kommit att lemna Stockholm snärjde han in sig och kom med temligen otroliga förklaringar, af hvilka det framgick att han ej frivilligt måtte lemnat hufvudstaden och sina eröfringar derstädes — iklädd sin uniform måtte han varit en bland de mest pigförtjusande bland alla Snorska gardets ståtliga medlemmar — utan der råkat i något trassel och derföre gifvit sig iväg utan både afsked och presteseddel. Målet remitterades till rådhusrätten. Ölssen qvarsitter i cellfångelset. — Såsom läsaren torde erinra sig, erkände vid polisförhöret sistl. fredag arbetskarlen Per Joh. Johansson att han begått det rån för hvilket arbetskarlen Tobias Olsson varit offer. Han hade förut nekat, men några timmar senare begärde han i cellen att bli återförd upp för att aflågga bekännelse. På polismästaren fråga hvarsore han icke förut gjort denna bekännelse, hvilken för öfrigt inskränkte sig dertill jan han tagit portmonnäen ur den öfverlastad på vägen fallande Olssons ficka, — svarade han att han sej förr än just nu blifvit fväckt. Troligtvis hade Sväckelsen inskränkt sig dertill att han blef skakad. då han såg Anders Andreasson, som förut sutit häktad frigifvas och således sann att misstankarne med visshet hade fästat sig ensamt vid honom. — Vid förhöret igär vidhöll han sitt erkännande att ha stulit portmonaen, dock utan väldsamhet, och utlåt sig i mycket gudliga ordalag, förklarade att han blifvit förledd af djefvulen o. s. v. Tobias Olsson deremot påstod enträget, att han ingalunda varit drucken, utan Åblott tagit sig tre supar, att de som rånat honom varit tvenne samt att han blifvit hårdt slagen i hufvudet med en sten, och sedan rånad, hvareftor han blifvit så yr, att han ej visste om han gått hem ensam eller ledd af någon annan. Målet förvisades till rådhusrätten och Per Johan Johansson qvarsitter i cellfängelset. Anders Andreasson, mot hvilken intet graverande förekommit, blef deremot helt och hållet skiljd från målet, Vestra och Östra Hisings häradsrätt. Vid urtima ting d. 12 sistl. Aug. förekom bland andra ransakningar följande: Undantagsmannen Claes Olssons i Bönderöd hustran Jåsefns Maria Valentin. 53 år gammal, född i