Göteborgsposten – 17 september 1864, sida 1

Article Image
— —— — — genom den tidningspolemik hvartill det föranledt sin författare ryttmästare Backman, hr T. utför Carl XII:s roll och bland annat lärer lyckats att genom en ypperlig maskåframställa en träffande bild af den äfventyrsälskande monarken. Bland de qvinliga artisterna, dem artigheten borde ha föranledt oss att nämna i forsta rummet, har publiken med oförminskadt nöje återsett fruarne Thegerström, Casper och Tillgren samt gjort bekantskap med en ung, med särdeles fördelaktigt yttre och lofvande anlag begåfvad skådespelerska, m:ll Engström. Emellertid voro de dramatiska alster, hvarpå direktör Zetterholm under de 3 första representationerna bjöd publiken, verkligen af så mager och underhaltig beskaffenhet att det i och för sig sjelf temligen onaturliga stycket Orättfånget gods, hvilket i söndags uppfördes, derigenom att det fanns åtminstone någon id i detsamma kom åskådarne att simma i ett haf af förtjusning. Vid thorsdagens representation af ÅHerrar Dunanans resa nådde denna förtjusning sin kulminationspunkt, ty mera roande och skrattretande typer än fadern och sonen, representerade af hrr Lindström och Bergström, får man leta efter. Nationalsångarnes konsert sistl. thorsdag var talrikt besökt och flera af de utförda numren måste sjungas dacapo; och härmed kunna vi sluta expos6en af de offentliga nöjena för veckan, såvida man icke äfven dertill skulle kunna räkna ett punschkalas i mycket liten skala, som originelt nog i thorsdags på aftonen i ett gathörn midt på Stora Södra Hamngatan improviserades af några glada fysiker, förmodligen tillfölje af något vad, eller till firandet af någon födelseeller namnsdag. Apropos namnsdag, så bär just den dag som idag är ett namn som på en fabulöst kort tid med blixtens hastighet genomlupit hela den civiliserade verlden och blifvit fullt ut lika namnkunnigt och allmänt spridt som t. ex. Garibaldis, och som i likhet med denne frihetshjeltes namn uppjagat moln på en viss högt uppsatt personlighets panna. Men, hvem är då denna mystiska personlighet? utropar läsaren. Var så obligeant och kasta ett öga i almanachan, der finner ni svaret, genmäla vi. Att fela menskligt är, gudomligt att förlåta sjunger Lidner, men erkännandet af ett fel är heller icke precis att förakta och hedrar i alla händelser sin man. Dessa djupsinniga reflexioner föranledas af en till Red. inkommen reklamation, deri ins. med en måhända förlåtlig hetsighet går oss på lifvet för en i sista veckokrönikan förekommande, med reflexioner beledsagad notis om invigningen af Carl Johans församlings nya läroverksbyggnad. Krönikeskrifvaren, hvilken trodde sig från tillförlitlig källa ha inhemtat denna notis, finner dock af reklamationen, hvilken är undertecknad af skolans rektor, till sin stora ledsnad att han i allo blifvit förd bakom ljuset och att förhållandet på intet vis varit sådant såsom det berättats. Icke allenast eleverna, uppgående till 127 st., utan äfven deras föräldrar och målsmän, komiterade för läroverksbyggnaden samt kyrkorådet voro inbjudna att öfvervara invigningen, hvilken enligt hr rektorns uppgift bevistades af minst 300 personer. Då vår uppgift således ej håller streck på icke mindre än c:a 295 personer förfalla naturligtvis alla derutaf föranledda reflexioner och krönikeskrifvaren drager sig efter denna samvetsgranna bekännelse tillbaka iödmjukhetens och sjelfförebråelsens undangömda dal för att der dölja sin ruelse och sin ånger. Resultaterna af de hindersamma, förargliga och vanprydande ställningar, hvilka i år liksom alla andra år förefunnits på våra gator, börja nu att så småningom träda i dagen. Bland de vid de större gatorna belägna husen märka vi först och främst det fordom så ruskiga Jernvägshotellet, hvilket nu nybygdt och nyrepareradt framträder i en annan särdeles prydlig skepelse; vidare brukspatron J. Dicksons hus vid Lilla Torget, s. d. Hotel Prins Carl och — Sockerbruket vid Brunnsparken, hvilket nu skiner af all den glans, som oljefärg af prima qvalite förmår att förläna. Glöm ej att i rättan tid betala dina kommunalutskylder är ett af budorden i samhällskatkesen, men i år hafver det med den saken icke haft sig så lätt, enär den lokal, dit män och qvinnor i skockar begifvit sig, upptända af den i allo prisvärda och aktningsvärda afsigten att nedlägga sin tribut på samhällets altare, icke varit tillräcklig att inrymma dem alla. Det ligger i de flesta menskliga naturer ett visst begär att skjuta upp vissa mindre angenäma saker (och som sådan anses säkerligen af många eskatternas inbetalande till sista möjliga tiden, och följden deraf har varit att då en sådan yttersta dag för denna myntplaceringsprocedur i år blifvit bestämd till d. 15 d:s, sammanskottskassörens kontor KA EJ E

17 september 1864, sida 1

Thumbnail