Göteborgsposten – 17 september 1864, sida 1

ömkliga skuggor af de forna allmänna folkmå ten som benämndes marknader. Ty huru dej än är, Larsmessan, den enda som blitvit ifrå gasatt att få qvarstanna, har ändå vetat att någon mån bevara sitt sedan urminnes tider förvärfvade goda namn och rykte, men Mat tesmessan — fi donc! Således bort med både Olsmessan och Mattesmessan och lefve Lars. messan, den och ingen annan! — n. b. så länge den kan. Vidare ha vi naturligtvis haft ett par elds vådor, naturligtvis säga vi, derföre att det verkligen ser ut som om det skulle komma att höra till ordningen både för dagen och för natten att minst en gång i veckan dylika im proviserade tolknöjen arrangeras. Hvad nu beträffar den första eldsvådan var den i och för sig sjelf af ytterst bedröfliga följder genom den mängd af familjer som genom densamma blefvo husvilla och förlorade allt hvad de egde. I sin yttre apparition erbjöd den deremot en särdeles målerisk anblick, för att tåla i Orvar Odds manr, ty redan straxt efter det larmsignalerna gifvits och då de första frivilliga infunnit sig på platsen —och det vet då hvar och en att det är icke i se naste laget — stod hela byggnaden i ljusan låga. Belagen på en höjd kom den det lysande skådespelet att synas redan på långt håll och det vår en pittoresk men rysligt skön syn att se hvarje kontur af den ganska ansenliga byggnaden afteckna sig mot en fond af idel lågor, likt en kolossal fyrverkeripjes, att se de ömsom blodfärgade ömsom blygrå eller kolsvarta rökmolnen, hvari tusentals gnistor blixtrade som diamanter, vältra sig upp mot den stjernklara himlen, från hvilken må nen blickade ned, blek och generad öfver att se sig så öfverglänsas och redan halft på väg att draga sig tillbaka inom de violetta, guldkantade gardinerna till Auroras sängkammare. Man måste desslikes skänka sin beundran åt den raskhet hvarmed släckningsarbetena bedrefvos och som genom sina utmärkt vackra resultater gjorde ledarne all heder. Bom, bom, ljöd det åter från stadens kyrk torn i går e. m. vid fyratiden och pang! pang! dånade kanonerna från Gustaf Adolfs torg. Elden var återigen lös och staden fick för några ögonblick ett obegripligt lifligt utseende. Unga och gamla, kända och okända, fattiga och rika rusade med andan i halsen ut i staden för att få ljus i saken. Hvar å det? den vanliga frågan, och: Jo i Majorna det snart sagdt vanliga svaret. En åkare till häst kommer i fullt karrier sprängande utefter Norra hamngatan och svänger af vid Rådhushörnet, paff, ligger häst och karl i backen, stenläggningen förut tillräckligt hal har blifvit ännu mera försåtlig genom just på den platsen utspilld olja. Ingen fara emellertid, båda kontrahenterna, den tvåbente såväl som den fyrbente, resa sig åter upp fullkomligt oskadda, och den lilla folksamling, som naturligtvis genast samlat sig, är i begrepp att skingras. 1 samma ögonblick kommer en husar å dragande kall och embetets vägnar, sättande på samma farliga stråt och samma fallissement inträffar, men lyckligtvis utan värre påföljd för den militäre ryttaren och hans häst än för den civile. Sedan emellertid hela staden väl kommit i rörelse erfor man att elden redan efter en kort stunds förlopp blifvit släckt, och efter en qvart hade vår stad återfått sitt vanliga affärsmessiga och lugna utseende. Hvad de offentliga nöjena beträffar så ha de under veckan på det hela taget varit omvexlande nog. Så hade vi i Söndags Stor folkfest på Lorensberg, hvilken oaktadt den dryga entröen var besökt af en talrik solkmängd, som genom ord och åthäfvor tillkännagaf att den befann sig vid ett uppsluppet, ja, tillochmed något sör mycket uppsluppet humör. Ett vackert fyrverkeri, förfärdigadt af styckjunkaren vid Göta artilleri-regemente G. E. Sommar afbrändes, hvarjemte förekom kapplöpning i säckar, tablåer m. m, m. m. Det hela var ett svagt, men rätt aktningsvärdt försök att åstadkomma ett folknöje. Vi tro lock, att om inträdesafgilten icke forttarande bibehållits så hög skulle samlingen säkerligen olifvit ändå talrikare och om icke fullt så gentil måhända visat lika god om också nindre hög ton. Och vare detta nog sagdt om den förlustelsen. Zetterholmska sällskapet har fortfarande spelat för goda hus, och erkännas måste att vad man än kan anmärka mot repertoiren, och det är sannerligen icke obetydligt, ett vättre samspel än vid denna trupp har man vårt att önska sig, äfven om man då och då aknar en gammal bekant, den genomkomiske Nyforss, hvilken vid detta sällskap ovedersägigen var mera i sitt esse än vid kungliga kantänka!) dramatiska scenen. En af sällskajets mest omtyckte skådespelare och sedan zammalt publikens gunstling, hr Thegerström, ar näst ommande fredag sin recett, hvarvid ärer komma att uppföras tvenne härstädes