Göteborgsposten – 17 september 1864, sida 1

A — — — tillfälle att uppfylla sina skyldigheter. Ja tilloppet har varit så stort, att man blifvit tvungen framflytta den yttersta dagen ännu en dag, en manöver, som det kanske vore anSsenämt nog om den kunde företagas öfverallt der det är eller kan bli trångt om saligheten. En insändare omtalar, att han en afton för någon tid sedan vid Korsvägen utanför Johanneberg blifvit öfversallon af 2:ne karlar, men lyckats, tack vare sin tysiska öfverlägsenhet, befria sig från fridstörarne. Han framställer i anledning af denna händelse, hvilken, som man vet, tyvärr icke saknar motstycken, ett som det tyckes ingalunda obilligt förslag. Detta är, att nattväktarnes antal i denna numera, som det tyckes, för den personliga säkerheten föga betryggande nejd måtte fördubblas, ty, anmärker han ganska riktigt, på hela den långa sträckan mellan Gamle Port och Korsvägen patrullera nu endast 2:ne, och då de befinna sig nere vid någon af ändpunkterna kan mycket tilldraga sig utefter vägen. Det vore derföre i sanning ej för mycket om derstädes patrullerade 4 nattväktare, hvilka blefve förbjudva att promenera tillsammans utan delade vägen i lika långa stationer, och ifall någonting inträffade kunde signalera hvarandra. Vidare anmärker ins. att de vid ingångarne till allerna anbragta lyktorna alltid äro de, som af lykttändarne först släckas vid den föreskrifna tiden på natten, då endast halfva antalet af gaslågor får brinna, hvarigenom man, påstår han, råkar ut för den ingalunda trefliga utsigten att då man kommer från vä gen och ämnar sig in i allåen löpa fara att slå sönder knäna på de i början af densamma anbragta pålarne. Vi taga oss härmed friheten påpeka dessa omständigheter till den kraft och verkan det möjligen hafva kan. Häromdagen tilldrog sig på ett af stadens apotek töljande komiskt-tragiska händelse. En manlig tjensteande infann sig för att hemta något bestäldt mixtur som förvarades i en butelj. Mannen ifråga, som innan han begaf sig till Eskulupii förgårdar, antagligen egnat grundliga libationer åt en annan gudomlighet, Bacchus, eller med andra ord tittat för djupt i glaset, fattade med mycken försigtighet den ominösa buteljen, men tyvärr var hans blick något beslöjad och, kratsch, låg hela apparaten krossad i bitar mot stengolfvet. Detta var nu visserligen förargligt nog, men ingenting mot hvad som sedermera hände. Med en halft förlägen, haltt resignerad min betraktade vår man en stund bitarne, men tycktes derpå hastigt satta sitt beslut. I ett nu voro bitarne ihopsamlade och med ett glädtigt och ljudeligt: Tjo-san! Bort med den och hit med en annan! slungade han alltsammans, som han trodde genom det öppna fönstret ut på gatan. Hvad han tagit för en utgång till det fria var emellertid helt enkelt en af de stora, af ett enda glas bestående präktiga fönsterrutorna, hvilken, ehuru af ganska tjockt glas, dock, träffad at sjelfva bottnen i buteljen, erhöll en betydlig cirkelrund öppning. Man. kan lätt föreställa sig huru perplex mannen blef, äfvensom egarens af etablissementet rättmätiga förtrytelse, isynnerhet som han, efter hvad det berättas, ännu icke hunnit ingå i det härstädes etablerade assuransbolaget mot dylika förtretliga olyckshändelser. I Times läses bland Marriages följande underrättelse, den vi ej påminna oss ha sett i någon svensk tidning, återgifven. Den 18 Aug., M:r Paul de Jouvencel och Lydia, yngsta dottern till W. H. Boys Esq. of Elfords, Kent, enka efter Jacob Letterstedt Esq. i Engelska kyrkan Rue dAguesseau, Paris. Bruden har här i Sverige många relationer sedan sitt besök härstädes för ett tiotal år tillbaka, med sin då ännu lefvande första man. Man beundrade då allmänt hennes intagande sätt och dyrbara toiletter. —