Göteborgsposten – 16 september 1864, sida 1

— må kunna enas om en tredje och sålunda lyckas genomdrifva en sin kandidat. Enigt är det republikanska partiet det demokratiska öfvermäktigt. Fremont har bitallit den gjorda sramställningen, men Lincoln ännu icke. Tiden skyndar,och det är derfore icke sannolikt, att någon enhet skall kunna uppnås tills i november, isynnerhet som en kandidat, om hvilken partiet kunde samla sig, ännu icke är tunnen. Det dewokratiska partiet eger framtör det republikanska i närvarande stund den fördelen, att det icke är direkte söndradt, och har således ännu öfvervigten. Dess program är: inställande af sientligheterna och öppnande af underhandlingar, för att på denna väg kunna få tvisten löst och förmå Sydstaterna att åter ingå i Unionen. Detta program har general Molellan omfattat och han är nu utsedd till partiets kandidat. Denna händelse är desto mera anmärk ningsvärd, om vi äfven betrakta sjelfva den allmänna opinionens ställning till saken. Man må ej tro, att Nordens befolkning ännu accepterat ideen om Söderns oafhängighet eller ötvergitvit hoppet om unionens återställande. Allt hvad den lärt, är, att unionen ej kan återställas genom krig. Sydstaterna kunna ej tvingas till broderskap och alla de fabulösa utgifterna under senaste fyra åren hatva varit förspillda. Detta tyckes man slutligen börjat förstå. Men en stor del tror dock, att, om underhandlingarne skulle uppgifvas och afstanna utan frukt, man sedan kunde åter tillgripa kriget. Denna åsigt, som delas af en stor del af befolkningen, ingår äfven i det demokratiska partiets program, åtminstone ännu. Krigsdemokraterna (det finnes en skiftning fredsdemokrater, hvilken vill freden å tout prix, men den är underlägsen) äro färdiga att genast ingå på en vapenhvila, men endast i förhoppning om att på underhandlingarnes väg kunna vinna, hvad man ej kunnat erhålla med vapenmakt. En parlamentär-väg till Richmond är andemeningen af denna politik, hvilken det skall bli MÖlellans uppdrag att genomföra. Det parti eller rättare aggregat al partier inom befolkningen, som önskar krigets uppskjutande och vänskapliga underhandlingars inledande, är tillräckligt starkt att tvinga andra, att med större eller mindre uppriktighet omfatta dess politik. Molellans kandidatval är en fingervisning för den regering, som nu sitter vid väldet. Det är derföre ej heller så alldeles otroligt, att den politik, som vill en vapenhvila, skall antagas tillochmed at Lincoln sjelf, så att i alla händelser presidentvalet kan framkalla redan nn snart ett slut på fientligheterna. Sedan kommer den vigtiga frågan: Skall kriget någonsin åter börjas? Om Södern skulle vägra att på några vilkor åter inträda i Unionen, skulle Nordbefolkningen, som nu medgifver att kriget ej ländt den till något godt, då åter tillgripa denne blodige skiljedomare i hopp om bättre lycka? En majoritet skulle måhända i närvarande ögonblick uttala denna afsigt; men det synes dock soga troligt, au tvenne regeringar, hvilka hatt sådan bitter erfarenhet af krigets alla olyckor, skulle med vett och vilja åter förnya det, sedan de en gång väl smakat på freden. Nu inträder emellertid Europas stora mission att söka åstadkomma en bemedling i atseende på de stora frågorna. Först gäller att söka frambringa ett vapenstillestånd, och då betolkningarne på båda sidor at innersta hjerta önska ett sådant, för att få hemta andan och förbinda sina öppnaste sår, är det ej osannolikt, att detta stillestånd skall nu snart inträda. Sedan kommer uppdraget att förmedla — — Om V ä nnn m 22