Göteborgsposten – 16 september 1864, sida 1

dig sjelf, om du får ärfva några efter mig. Jag är nu alldeles frisk och starkare än jag varit på flera år. Din uppriktige J. Carlton. London, Juni 1848. Mr Carlton kramade brefvet häftigt. Han visste hvad vinken om arfvet betydde — att om han ännu on gäng begärde penningar, han ej skulle få ärfva det minsta. — Han har alltid varit en dålig far mot mig! ropade han häftigt, en dålig, grym far! Han tystnade, då han fick se sin hustrus hyrvagn. Han stoppade brefvet i en ficka och skyndade ut. — Jag måste laga så, att jag reder mig så väl som möjligt, tänkte han, men Aon skall icke lida. Laura, min dyraste, jag trodde, att du hade rymt! utropade han, då hon hoppade lätt ur vognen med sitt strålande ansigte och såg hans välkomnande leende. — Hvar tror du jag varit, Lewis? — På ett halft hundrade ställen. — Det har jag också, skrattade hon. Men jag mente blott ett af dessa ställen. Du kan icke gissa det. Jag har varit i vårt gamla hem, Cedar Lodge. Jag hade gjort visiter på the Rise!, och nir jag akte tillbaka, föll det mig in att gå in i det gamla huset och se mig om. Qvinnan, som har uppsigt öfver det, kände mig icke; hon tog mig för ett fruntimmer, som verkligen ville hyra huset. Jag fick veta, att det var den piga, som de togo, sedan jag kom bort; hon skull stanna der, tills huset är uthyrdt. Det är i riktig ordning; de gamla stolarna och borden stå