Göteborgsposten – 12 september 1864, sida 2

nera mig liksom Lamartine och man är verkligen i färd dermed. Jag vet ej, hvarföre censuren hyser så stort hat till mig. Jag har skrifvit och utgifvit 1,200 band. Det tillhör ej mig att bedöma dem ur litterär synpunkt; men de äro öfversatta på alla språk och spridda så vidt omkring, som ångan kunnat föra dem. Fastän jag är den ringaste af de tre, har jag dock blifvit den mest populäre i alla fem verldsdelarne, emedan den förste är en tänkare och den andre en drömmare, under det jag är författare för folket. Bland dessa 1,200 band finnes ej ett enda, som man icke skulle kunna sätta i händerna på en arbetare i Fauborg S:t Antoine, den mest republikanske af våra förstäder, eller på en ung flicka i Fauborg S:t Germain, der man vakar strängast öfver sederna. Censuren har under de sista tolf åren förbjudit Isaac Laquedem, som var såld till Constitutionnel för 80,500 fres, Tour de Neslesk, som varit uppförd 800 gånger (detta förbud har varat i sju år), Angele efter 300 föreställningar (sexärigt förbud), Antony, efter 350 föreställningar, Lndvig XIV:s Ungdom, som aldrig gifvits, fastän man ville uppföra stycket på Theåtre frangais, och Ludvig XV:s Ungdom, som antagits af samma teater, Nu förbjuder censuren Paris Mohikaner, som var bestämdt att uppföras om lördag. Censuren skall trol. äfven under mer eller mindre besynnerliga förevänningar förbjuda Olympe de Clevesoch 4Balsamo, på hvilka jag för närvarande skrifver. Jag beklagar mig icke mera öfver den behandling Mohikanerna ätrönt, än öfver den som drabbat de andra styckena; jag fäster blott E. M:ts uppmärksamhet derpå, att i trenne år under restaurationen under Carl X och i aderton år under Ludvig Filips regering blott ett enda af mina stycken blef undertryckt eller suspenderadt, och jag tillägger — ännu alltjemt endast för att underrätta E. M:t, — att det synes mig orättvist att åsamka en enskild författare en förlust af mer än en half million francs, då man uppmuntrar och understödjer så många personer, hvilka ej förtjena detta namn. Jag vänder mig derföre för första och troligen äfven för sista gången till den furste, hvars hand jag hade den äran trycka i Arenenberg, Ham och Elysåe och som i mig fann en en tillgifven anhängare på vägen till landsflykt och fängelse, men aldrig träffat mig som supplikant på sin kejsarebana. Alexander Dumas. Då kejsar Napoleon läst detta bref, resolverade han genast, att Paris Mohikaner skulle få uppföras. Mördarne af hr de Lassale och hans tjenstefolk äro alltjemt föremål för många och långa samtal. Från Foix, der de sitta häktade, skrifves d. 2 sept.: Omkring kl. 21,11 i går afton, etter fem dagars sträng fasta, beslöt Latour (den till afrättning dömde mördaren), att taga sig någon föda. Dittills hade han motstått de uppmaningar man gjort honom, tills slutligen en qvinna, förste vaktmästarens hustru, lyckades förmå honom, att förtära litet buljong. Man har tagit af honom tvångströjan, men icke kedjorna. Äfven i dag har han ätit och med god appetit. Han är nu lugnare, åter vid godt mod, något sarkastisk och har ingenting förlorat af sin energie. Msgr Belavel, biskop af Pamiers, besökte i dag på morgonen Latour. Han kom, åtföljd af sin generalvicarie samt de båda vicarierna i Foix. Latour emottog på bästa sätt de andliga herrarne, under det han i energiska ordalag bedyrade sin oskuld. Han har ej klagat inför cassationsdomstolen (ett slags hofrätt), oaktadt sin advokats uppmaning. Då denne frågade honom, hvarföre han ej gjort det, svarade han: För att kunna vädja till högre rätt, måste jag vara fälld. Men är jag då fälld? Ni skall väl inte vilja inbilla mig en sådan fabel? Ser ni då icke, att det blott är ko medi alltsammans? Såsnart jag bestigit schavotten, skall min oskuld proklameras och friheten bli mig återgifven. Jag har lust att fara till Paris. Jag skall föreslå direktören för Theåtre Porte St. Martin, att han engagerar mig för några representationer, och vi skola ge ett stycke med titeln: Offret och den oskyldige Latour. Jag skall göra direktören till en rik man. Den dömde har nu erhållit sex af sina porträtter från fotografen Provost, ang. hvilken han tillsporde sin advokat, om han icke kunde processa med honom, ettersom Provost med hans fotografiporträtter måste ha gjort lysande affärer, utan att ha lemnat honom (Latour) den ringaste provision. Latour samtalade just med fångpredikanten, då hans advokat inträdde. Då han blef denne varse, utropade kan: Hr advokat, hr pastorn här vill ej tro, att jag är muselmanl — Jag kan icke tro det, gemälte presten, remedan ni sagt mig, att ni 1853, under det ni satt i Foixes fängelse, flera gånger bevistat messan. — Det bevisar ingenting?, inföll då Latour. Sanna förhållandet är, att jag antagit den muhamedanska trosbekännelsen. Jag tillhörde förr Kophternas sekt; denna öfverensstämde ej med min karakter, med mina mildare seder. Sektens principer voro stämplade af elakhet. Jag öfvergick till Islam. Latour sjelf tyckes hafva den fixa ideen, att hela rättegången endast varit tillställd,