Göteborgsposten – 8 september 1864, sida 1

— Ä 2—2 — — — tandet af de gräsligheter som här tedde sig. Den våldsamma knallen hade märkvärdigt nog ej hörts uppå Norr, så att folk i denna stadsdel ej kände till olyckshändelsen förr än den i resp. berättarnes munnar antagit de aldra fasansfullaste dimensioner. Så der omkr. 100 menniskor hade strukit med, sade man, armar och ben skulle ha legat kringströdda på motsatta stranden o. s. v. i oändlig orimlighet. På Norrbro stod vid norra ändan samlad en folkmassa — ty derifrån sågs den uppstigande gulbruna röken — som var innerligt öfvertygad om att antingen hade Långholmarne sprängt korrektionshuset i luften eller hade Jones sotogånsabrik på Rejmersholm exploderat, ty att en glycerinkrut-sabrik sanns visste ingen, icke ens s. k. vederbörande. Bland verkningarne på afstånd af explosionen i förskräckelsen i går talade mycket folk om voxplositionen — berättar man, förmodligen på skämt, ehuru sjelfva händelsen iir för ohygglig att sätta i förbindelse med skämt, att af skrällen icke mindre än tjugusju månglerskor på Munkbron blifvit så alternerade, att de baklänges ramlat från sina stolar och i sallets stund ställt till stor förödelse i egna och andras äggkorgar, hvilket åter hade till följd en mängd trätor bland de här vid lag lidande. En olycka kommer ej ensam, som man ser. Det är nu ungefär ett år sedan jag i ett bref berättade, att sonen till en bekant teaterdirektör afrest eller skulle resa till Nordamerika för att ingå i nordamerikanska hären. Den unge mannen, som då nyss lemnat Carlberg, afreste också, försedd med rekommendationsbref från grefve Manderström till svensknorske ministern i Washington, och genom hans bemedling erhöll han anställning i hären. Efter flera visade prof på mod avancerade han till löjtnant. I en af de många blodiga sammanstötningarne i våras eller somras blef han svårt sårad i låret och låg en längre tid sjuk på ett lasarett. Nu är han dock återställd, men ej så att han kan tjenstgöra vid infanteriet, utan har han fått anställning vid en af de många generalernas — jag kan ej säga hvilken — stab och har säkert sedan dess varit med i mången allvarlig dust. Jag tror mig ej begå någon indiskretion, då jag nämner att den unge krigaren är son till teaterdirektören Oscar Andersson. I Söndags afton hade man tillfälle att få se några af våra frivillige, som återvändt från den blodiga skådeplatsen i Danmark. De danska uniformerna ådrogo dem naturligtvis mängdens blickar. Visserligen var den mörkblå rocken eller frakken med röda kragen ej utan fläck, men dock ganska passabel, de lyseblaae Buxerne tycktes ha varit mycket med, men desse unge män hade åtminstone fått behålla sina militära kläder — dock måste tilläggas, att skorna voro i jemmerligt tillstånd, man skulle kunna kalla dem förgångna. Jenserne — de voro tre — sågo friska och dugtiga ut, en af dem hade ett dannebrogsband knutet kring en knapp på frakken. I min uppgift rörande den tillämnade illustrerade tidningen, anhåller jag att få göra den rättelse, att företaget ej ännu är fullt och fast beslutet, att de begge namngifne medarbetarne ej äro bestämdt engagerade samt att icke arkitekten Sundius utan en annan härvarande artist, känd för sin skicklighet i teckning, är vidtalad om biträde för illustrationerna. På det sättet blir ej så mycket qvar af notisen, det medgifves, men dock något i alla fall. De kongl. teatrarne spela för talrik publik och några nyheter äro i antågande. Så gifves om Måndag ett nytt lustspel med sång i fyra akter af Hedberg, kalladt Norr och Söder, i hvilket hr Nyforss såsom vaktmä