Göteborgsposten – 8 september 1864, sida 1

punkt, som jag skall egna min verksamhet. Jag skulle vilja våga min syssla på att någon var der. — Som ni behagar, sade mr Carlton. Ni vill mig väl ingenting mer? — Nej sir; jag tackar er. Om vi snoka upp något, skall ni bli en af de första, som får veta det. Adjö! Mr Carlton, som verkligen hade mycket brådtom och hade varit mycket förargad öfver att ha nödgats stanna så länge på polisstationen denna förmiddag, skyndade genast bort. Han gick på sned öfver gatan utanför kyrkan — ty S:t Marks kyrka och polisstationen lågo nära hvarandra — och skyndade kring hörnet nära Röda Lejonet åt det håll vägen till Stora Wennock gick, samt räddade sig genom sin vighet från att bli öfverkörd af en vagn, som kom in på stora gatan. Mr Carlton som var en god observatör, såg på den, som satt i vagnen — en korpulent dam i djup sorgdrägt. Hon böjde sitt om beslutsamhet vittnande ansigte framåt — ty det vittnade om beslutsamhet med dess bestämda mörka ögon och dess spetsiga haka — för att se på honom. Hon hade sett huru nära han varit att bli öfverkörd, och hennes stolta ögonbryn frågade tydligt hvarför en, som tycktes vara en så riktig gentleman, skulle ha utsatt sig för något sådant genom en så ogentlemanlik skynndsamhet. Hur långt var hon ifrån att ana, att han var en, hvars namn var ett bittert piller för henne — läkaren Lewis Carlton! Mr Carlton ilade framåt, utan att vidare tänka på vagnen eller på den, som satt i den. Han var på väg til