Göteborgsposten – 7 september 1864, sida 1

Vredens rodnad betäckte lord Oakburns panna. Han lyfte häftigt käppen med en hotfu l atbörd, som om han velat slå bruden eller brudgummen, om han varit tillräckligt nära dem, eller som om han velat kasta den på vag nen, liksom han ibland kastade den på Pompey. Men den blef qvar. Ilan lade den åter på sätet i hyrvagnen med ett ord, som säkert icke var någon välsignelse, och hyrvagnen for vidare och mötet var slut. — Mr Carlton såg icke rädd ut nu; han tvärtom triumferade. Den onaturligt bleka färg hans ausigte haft under akten, hade lemnat rum för hans vanliga hy, och han kände sig mera böjd att skratta åt lord Oakburn än att frukta honom. Icke ens earlen kunde skilja dem numera. Mr Carlton gick in i sitt hus tillsammans med sin hustru. Han åt hastigt frukost och skyndade derefter ut att besöka sina patienter, som voro halft rebelliska, omelan de ansågo sig mycket förorättade genom hans ovänade frånvaro under den förflutna veckan. Under förmidlagens lopp kom han att gå förbi polisstationen. I dörren stod en medelålders man med ett intelligent utseende och on liten trubbnäsa, som såg på mr Carlton med deoua ugna blick, som man stundom observerar hos skarpsinniga män, som med förkärlek studera sina medmenniskors röeclser. Det var Medler, den nye inspektorn. Läkaren nade gått några alnar förbi byggnaden, när han vände om, canske emedan han erinrade sig samtalet med polistjenstenannen föregående afton. — Kan jag få tala med inspektorn? — Här är han, erhöll han till svar. Det är jag.