Göteborgsposten – 6 september 1864, sida 1

och hedervärda af preste-, borgareoch bondestånden, likaledes skola följa med för att — inspektera fästningar, är en skyhög dårskap. Men om dessa icke haft utsigt att få följa med för att lufta sig, så hade troligen icke beslutet gått igenom och den ofvan antydda effekten vid nästa riksdag förfelats. Man berättar att friherre Ericsons aflägsnande från all befattning med jernvägsarbetena och trafikarrangemangerna redan erkännes vara en stor olägenhet, lindrigast sagdt. Den nuvarande jernvägsstyrelsen har redan antagil karakteren af ett i tunga former inklämdt embetsverk. Äfven vid de obetydligaste åtgärder, som fordra skyndsamt beslut, måste nu alla former iakttagas, och nästan alla beslut fattas efter vidlyftiga framställningar af civilministern, som ifrigt påyrkade frih. Ericsons aflägsnande derföre att han var allt för beslutsam. Följden häraf är nu, att allt går obeskrifligt långsamt, allt lif är borta, missnöjet växer i alla riktningar. Man säger tillochmed att vederbörande börja inse, att något kraftigt steg måste tagas, och att frih. Ericsons återinträde i jernvägsstyrelsen ifrågasättes, dock icke förr än ny civilminister blir utnämnd, hvilket kanske sker snart nog, enär statsrådet Lagerstråles ögon på sista tiden ytterligare försvagats. För någon tid sedan berätlades med anspråk på tillförlitlighet, att generaltulldirektörsplatsen skulle bli ledig och att den då skulle tillfalla landshöfding Bennich. Men nu säges att hr Fåhreus stannar qvar, på enträgen begäran af finansministern, som icke lärer vilja hafva hr Bennich i sitt nära grannskap. Lyckligtvis har frih. Gripenstedts helsotillstånd betydligt förbättrats i år, hvartill som orsak uppgifves begagnandet af det klibröd som doktor Liedbeck varmt rekommenderar och som af finansministern så att säga införts i konseljen, i det att samtlige statsråden förtära det med stor fördel. Då frih. Gripenstedt sålunda blifvit mycket raskare, är det naturligt att landshöfding Bennich icke behöfver vara tillhands för att mottaga finansportföljen. De aktstycken som af Danska folkethingets politiska utskott blifvit offentliggjorda och samma utskotts reflexioner, allt rörande underhandlingarne om allianstraktaten mellan Danmark och Sverige-Norge, hafva synbarligen i hög grad besvärat vår utrikesminister och man kan vara viss på att en ganska skarp återklang deraf snart skall förspörjas i de ultraministeriela tidningarne, som af lätt insedda skäl kunna uttala sig mera oförbehållsamt än den officiella Posttidningen. Det intryck som de ofvan omförmälda aktstyckena lemnar är långtifrån angenämt. Man gripes af en pinsam känsla då man inhemtar huru grefve Manderström oafbrutet återtagit med den ena handen hvad han gitvit med den andra, huru han i ordets hela bemärkelse i sina noter reproducerat fabeln om kattens lek med råttan. Möjligt är det visserligen att den ädle grefvens förfaringssätt är höjden af diplomatisk finess; men å andra sidan kan icke förnekas att Danmark med full befogenhet kan utropa: Gud bevare oss för våra vänner! Fruntimmers-seminariets kraftfulla föreståndarinna, fru Thengberg, har förmått bereda sig en lysande seger öfver dem som fördristat sig göra anmärkningar mot undervisningssättet vid nämnde seminarium. Uon har framtvingat en panegyrik i banko, och pluraliteten inom Styrelsen för Seminariet är nu mera än förr fru Thengberg underdånig. Sedan de misshagliga lärarne aflägsnats återstår att på ett lämpligt sätt äfven kunna aflägsna styrelseledamoten professoren frih. Fock, som lärer visa sig genstörig mot fru Thengberg. Huru detta aflägsnande skall gå till är dock icke SE TURNER RR RER VARESE NRA AREA GES