Göteborgsposten – 6 september 1864, sida 1

trå dar förut låg utan hopp på Chesney Oaks. Det var derföre säkert, menade han, att brefven voro till min husbonde såsom earl af Oakburn. — Jag undrar om Lewis visste det? frågade Laura sig sjelf i sitt hjerra. Mr Grey talade med honom den qvällen, när han kom från vårt hem. Men nej, han kan ej ha vetat det, tänkte hon straxt derefter i sin obegränsade kärlek och förtroende, ty då skulle han ha talt om det för mig. Hon gjorde Judith den ena frågan efter den andra, och denna sade allt hvad hon visste. Hon sade, att lord Oakburn nu åter kommit från Chesney Oaks, men hon trodde, tillade hon, att han och de begge unga damerna snart skulle flytta dit. — Judith, sade Laura omsider, då hon frågat om allt annat, som intresserade henne, och hennes röst sänktes, som om hon varit rädd, då hon sade det, var pappa mycket — mycket förbittrad på mig den der aftonen? — Mylady, ni glömmer, att jag redan sagt er, att han sått, innan vi visste att ni var borta. Det var för att tala om det för honom som lady Jane reste dagen efter till Chesney Oaks. — Ja, det var sannt, mumlade Laura. Tyckes han vara mycket förbittrad deröfver nu, då han är kommen tillbaka? — Ja, det fruktar jag, att han är, var Judith tvungen att svara. — Hvarför kom du hit i qväll, Judith? Du sade, ut du skulle framföra en helsning från min syster.