Göteborgsposten – 2 september 1864, sida 1

Ä— WWWA.W — hvilka han äfven med mästerskap trakterar. Härunder kastar han blickar ut i salongen, hvilka tvifvelsutan finna vägen till mången ung flickas hjerta. Han har hvita, fina händer som en ung fröken, den der aldrig gjort något annat i sina dagar än broderat julklappar och läst romaner; hans kostym är elegant utan att vara alltför lysande, med ett ord sagdt, hela hans framträdande är sådant, att publiken måste blifva hänförd. Också tjuta de goda berlinarne at förtjusning och ropa in dansören upprepade gånger, allt under det musiken blåser fanfarer. Donato brukar framträda så, att han hoppande öfver sin egen krycka stannar vid rampen, hvarifrån han springer baklänges mot fonden, kastande slängkyssar till publiken. Jag vill minnas att Juliano Donato vid något tillfälle stått omnämnd i GöteborgsPosten såsom forlotvad med någon primadonna i Wien. När jag läste detta kunde jag ej satta möjligheten af att en sådan krympling kunnat göra en dylik eröfring; nu förstår jag det mycket väl. — Det lönar sig godt att vara eubent dansör, ty här har Donato för hvarje afton han uppträder 600 francs; han lär vara erbjuden engagement i London för ett par månader mot ett honorarium af 200,000 tres. Det torde falla sig benigt nog för hvem som helst annan dansör att på så kort tid förtjena så mycket penningar. Hvilka fabelaktiga summor skall den unge mannen icke kunna tilldansa sig innan han slutar sin karrier! I en sådan stad som Berlin hinner man naturligtvis ej se mycket på ett par dagar. Jag har dock begagnat tiden på bästa sätt och tror mig skola kunna berätta en hel del när jag kommer hem igen. Väderleken har hittills varit skäligen ruskig, och ändock råder ett lif och en rörlighet å Friedrichsstrasse och Unter den Linden, Berlins pulsådror, som är alldeles otroligt. En mängd tfrämlingar vistas här för närvarande, och då man promenerar i muscer och samlingar får man höra så många tungomål, att man kan få ett begrepp om hur det måtte ha låtit i Babylon etter inträffandet af den allmänt bekanta katastrofen vid tornbyggnaden. — Jag har ötvervarit en representation å Wallners teater, men det är verkligen ett lifsfarligt tilltag, allden stund man riskerar att skratta ihjel sig åt den utmärkte komikern Helmerdings spel. Man ger för närvarande å nämnde teater dag ut och dag in sedan en månads tid tillbaka en af firman Kalisch och Pohl i den sedvanliga stilen författad Posse benämnd Namenlos, med musik af Conradi. Det är dock någon skillnad att se en dylik pjes uppförd i Berlin och al dessa artister mot att se den bearbetad för svenska scenen at hr Josephsson och konsorter. Pjesen saknar ingalunda handling, ehuru iden, något i samma stil som Debutanten och hennes tar, hvarken är ny eller originell. Spelet är dock verkligen fulländadt och hrr Helmerding, Neumann, Reusche och dem:e Schramm hålla oupphörligt publikens skrattmuskler i rörelse. Stycket hvimlar af qvicka infall, politiska anspeglingar och superba kupletter. I en af dessa, föredragen at Helmerding, med refräng so lass ihm doch das kindliche vergnägen, får Sverige äfven några slängar. Bland dekorationerna är en särdeles lyckad. Den föreställer nemligen vestibulen till en teater med ingångar till de olika platserna samt till förfriskningslokaler. En gammal vid teatern anställd biljettkontrollör har författat det stycke, som för aftonen gitves för första gången. Ingen utom teaterdirektören känner hvem författaren är och deraf pjesens namn. Den gamle kontrollören, som är myc ket fattig, har en enda dotter, hvilken delar hans ringa lott, men har beslutat att fadren ovetande gifva sig till teatern för att derige