Göteborgsposten – 2 september 1864, sida 1

nmnnininiii AA e A— — Nå, Jane, hvarför talar du icke? Hvad är det? — Det kommer sig, emeden jag icke vet hur jag skall uttrycka mig, sade hon omsider. Jag kom sjelf till er, emedan jag trodde, att ingen kunde bereda er så väl på hvad som inträffat som jag, och nu då jag är här, tycks jag lika oförmögen att göra det som ett barn. Pappa, en stor olycka har träffat oss. Trots sitt oslipade sätt att vara och sin despotism inombus, älskade den gamle sjömannen sina barn uppriktigt. Han föll på den tanken, att oaktadt Pompeys nekande, Lucys sår hade förvärrats. Kanske hade de gått upp och hon förblödt. Han trodde, när han nu såg på Jane och observerade hennes sinnesröre!se, att den olycka. som fört henne dit, måste vara stor. — Den envise skurken! Att icke säga mig det! Och du, Jane, hvarför talar du icke ut? Är barnet dödt? — Nej, nej; det rör icke Lucy; hennes händer äro mycket bättre. Det — det ir fråga om Laura. Lord Oakburn stirrade framför sig. — Har hon fallit mot ett fönster? — Det är värre än så, sade Jane halfhögt. — Värre än så! Ut med det, Jane, så att det blir öfverståndet! ropade han häftigt, stampande med foten i golfvet; det var ej lätt för en man med hans lynne att uthärda ovissheten. — Laura har rymt! sade hon. — Rymt! upprepade han stirrande på Jane. — Hon gick sin väg i går qväll. Hon måste ha varit borta när ni gick. Minns pappa icke, att pappa kal