Göteborgsposten – 2 september 1864, sida 1

kännen måhända ej den unge spanjorens sorgliga historia? Den är i korthet följande: Soa af en spansk öfverste, som tjenat under Napoleon I, och Ferdinand VII, sattes han som barn i Toreador-skolan i Madrid för att utbilda sig 1 det ädla tjurfäkteriyrket. Begåtvad med en utomordentlig vighet och kroppsstyrka samt allt utom tjurskallig förvärfvade han sig snart priset af en andra värja. Den irelystne ynglingen var dock ej tillfreds härmed; han ville äfven söka förtjena sig en första värja, men vid den kamp som han för detta ändamål inlät sig uti förlorade han sitt högra ben, Han råkade falla, den rasande tjuren begagnade sig häraf och rände in ett af sina horn i hans ben, ynglingen hade nog mycken contenance att draga ut sin dolk och stöta in den i djurets hals så att det tumlade om och släppte sitt tag. Han hade således segrat, men segern var dyrköpt. Med sin näsduk och mantel förband han så godt sig göra lät sitt sår, men blodförlusten hade så utmattat honom, att han neddignade på halfva vägen då han skulle släpa sig fram till drottning Isabella, som sjelf till segervinnarne utdelade priserna. Den unge Donatos ben måste amputeras. Han erhöll visserligen lifstidspension såväl af drottningen som af konungen af Portugal, men hvad hjelpte detta? Han var ju dock krympling. Den muskelstyrka och vighet han som Toreador förvärfvat sig, i förening med ett oerhördt tålamod och utomordentlig ihärdighet, gjorde dock att han icke blolit kunde utan träben och blott med tillhjelp af en krycka hjelpa sig fram med sitt ena ben, utan äfven vinna en tärdighet i Terpsichores konst, som gränsar till det otroliga. Ur estetisk synpunkt kan Donatos dans naturligtvis ej anses såsom skön; då han med tillhjelp af sin krycka genom ett par väldiga skutt kommer in på scenen gripes man af en känsla af änglan, att han skall tumla öfver ända. Men så snart han börjar röra sig, glömmer man allt och ser endast den graciöse dansören, i hvars ögon brinner en sällsam, sydländsk glöd! Donato är en fin, välbildad ung man om c:a 22 år, med ett utseende som starkt påminner om hans ryktbara landsmanninna Pepita. Då han svingar om i den yppiga spanska dansen gripes han af en nästan seberaktig lidelse, hvilken åt bans dans förlänar ett onämnbart behag. Hans böjningar med kroppen, hans rörelser med armarne äro afrundade och vittna om medfödd grace. Mest förvånande är dock den styrka han besitter i sitt venstra ben, hvilken tillåter honom att utan uppehåll dansa i närmare 20 minuter. Det är icke möjligt att en med det sedvanliga antalet ben begåtvad dansör kan täfla med Donato i att göra t. ex. en piruett, den förre kan ju alltid då balansen tryter hjelpa sig med det andra benet, men den ressursen eger ej den senare, han måste oupphörligt hålla sig på sitt ena ben och han gör det också som en hel karl. Den med koreografiens alla reglor ölverensstämmande elegans hvarmed Donato rör sig på sitt ena ben, skulle kunna lända hvilken premier-dansör som helst till föredöme; hvarje rörelse tillfredsställer skönhetssinnet och intet spår at öfveransträngning förefinnes i hans dans. Med tillhjelp af sin mantel — densamma, påstås det, hvilken han begagnade vid den ödesdigra tjurfäktningen — utför han diverse ställningar, hvilka jag tör min del nästan sätter öfver sjelfva dansen, emedan man då ej ser annat än att den unge vackre mannen är fullkomligt helbregda. Han dansar en Donato-polka eller måhända rättare vals. Orkestern spelar innan dansen begynnar alla repriserna och Donato står käpprak på sitt ena ben och accompagnerar med sina kastanjetter,