Göteborgsposten – 2 september 1864, sida 1

sidan. Han förstod hennes blick — att hon önskade bl ensam med sin far — och vände sig till sin nye herre — Skall jag komma in om en stund, mylord? frå gade han. Lord Oakburn nickade bifallande. Han hade så otvun get satt sig in i sin nya ställning, som om han blifvit född och uppfostrad för den. Såsom den hedervärde Franck Chesneys son hade han sett något dylikt i sin ungdom, men det hade icke Jane. Ehuru uppfostrad som en dam hade hon aldrig varit något annat än dottern till en fattig sjöofficer. Ehuru rummet, hvari de nu voro, var enkelt i jemförelse med några af de andra, bar det stämpeln af lyx De utsökt fina tapeterna, de förgyllda listerna, den präktiga mattan, hvari fötterna sjönko, och den vackra och lysande duken på bordet midt i rummet togo sig ståtligt ut. Man hade denna morgon fört lord Oakburn dit för frukosten, och han hade ämnat göra det till sitt dagliga rum under de dagar han nu vistades i huset. Hvad hans ställning var förändrad! Och hvilken börda skulle icke lyfts från Janes hjerta, om ej blott den förfärliga rymningen egt rum föregående afton! Intet sparande, inga plågsamma skulder, inga farhågor för att man skulle beröfva henne hennes käre fader! Hon löste upp sina hattband och undrade, huru hon skulle kunna förbereda honom på saken, huru hon skulle börja. Lord Oakburn sköt hofmästarens papper ihop i en hög, der de lågo på den dyrbara duken, och vände sig väntande mot henne.