Göteborgsposten – 2 september 1864, sida 1

värdiga företeelse varit verklighet eller blott och bart en dröm. Då man med kurirtåget anländer till Potsdam inkastas i hvarje kup af en osynlig hand ett exemplar af berliner Tages-Telegraph, Theater-Zwischen-Akts Zzeitung, och under den halttimma eller något mera som förfly ter innan tåget hinner fram till Berlin, hinner man jemnt och nätt att taga kännedom om alla de mångfaldiga medel att fördrifva sin afton, som tidningens annonsafdelning erbjuder. Jag beslöt mig för att ettdera besöka Meysels eller Krolls teater, å hvilken förstnämnda den genom sina memoirers utgifvande ryktbar vordna pariserdansösen Rigolboche och å hvilken senare den enbenige dansösen Donato gasterar. Annonsen förmälde att den sistnämnde skulle uppträda för sista gången, och mitt beslut var således lätt fattadt. Donato är från Oktober månad för någon tid engagerad vid Krolls teater och skulle denna gång, innan han tillträder sitt engagement vid Stadtteatern i Breslau, endast för att reta aptiten uppträda trenne gånger; att man sedermera genom vänlig ötverenskommelse lyckats förmå honom tjusa publiken ännu ett par gånger, är något som ju icke är ovanligt i fråga om detta slag af konstnärer. — Jag begaf mig således i väg och infann mig nog tidigt för att, innan representationen tog sin början, hinna bese Krolls praktfulla etablissement, hvilket dock torde vara alltför bekant för att erfordra någon närmare beskrifning. Man gaf för aftonen å teatern 1:sta och 2:dra akten af Lortzings trefliga opera 2zaar und Zimmer mann, och jag önskade der jag satt att de många vackra Trausils-beundrarinnorna derhemma varit närvarande för att åse skilnaden mellan nämnde storhets och den herres, som här innehade czarens roll, sång och spel, utan att jag dermed vill säga att den sistnämnde var något så synnerligt framstående. Affischen upptog såsom Peter Iwanow hr Hoff: meister och jag blef angenämt öfverraskad utaf att i hans person igenkänna en gammal bekant från tyska operans tid i Göteborg. Hr Hoffmeister synes ha gått rätt mycket framåt på konstens bana sedan jag sist såg honom, ehuru de ledamöter, hvaraf menniskan enligt skaparens anordning eger att begagna sig då frågan är om att gå framåt, hos hr H. alltjemt innehafva samma skefva riktning som förr. (I parentes må här nämnas att jag en gång förut under min resa påträffat en af det sprängda von der Ostenska sällskapets spillror, nemligen å Caf6 Kobell — en storartad tarrachimlokal i Köln — der hr La Mont i svart frack och hvit halsduk uppträdde såsom solosångare. Sic transit gloria mundi! För resten var hr La Monte i mitt tycke vida mera satanisk som konsertsångare, än som Bertram). Man fick dessutom här tillfälle göra bekantskap med en ypperlig tenor, innehafvaren af fransyske gesandtens parti, samt en liten täck subrett, dem:e Mejo från storhertigliga hofteatern i Schwerin, gasterande i Maries roll. — Ridån hade fallit etter första akten. Bland åskådarne rådde den tystnad som antyder att man med spänd uppmärksamhet afvaktar hvad som komma skall. Förhänget drogs åter upp. Scenen blef ett par minuter tom, orkestern spelade upp en glådande spansk dansmelodi, utom scenen hördes kastanjettslammer och innan man visste ordet af stod framme vid rampen Juliano Donato på sitt ena ben. Huru hade han kommit dit: Jag kan knappast säga det, så hastigt hade det gått. Det är det högra benet Donato förlorat, det är amputeradt ända till höften, så att knappast en stump deraf återstår. Men trots detta stympade tillstånd äro dock alla tvåbenta dansöser att anse såsom stympare i jemförelse med honom. J