Göteborgsposten – 2 september 1864, sida 1

slade på henne, och att hon icke svarade. Icke straxt utan först sedan det var för sent att göra något, fick jag veta, att hon rymt. Jag skall lära henne att rymma! sade han. Hvart har hon rymt? Hvarför har hon rymt? — Pappa, hon har ej rymt ensam, sade Jane med nedslagna ögon. Mr Carltou är med henne. — Hvad? ropade pären. — Jag fruktar, att de rest bort, för att gifta sig. Det kan tagas för afgjordt. En paus af bestörtnirg å earlens sida inträdde, och sedan bröt stormen ut. Jane hade aldrig bevittnat en sådan. Han skonade hvarken Laura eller mr Carlton; det var väl för de begge felande att de ej voro i hans närhet under detta utbrott af vrede. Jane brast ut i tårar. — O, pappa, förlåt mig, sade hon. Jag borde ha förberedt er derpå; jag hade ämnat att göra det, men mina krafter svcko mig. Jag är så djupt bedröfvad öfver att jag nödgats meddela er denna smärtsamma underrättelse. Ja, den var verkligen smärtsam för den gamle hederlige sjömannen; den förorsakade honom djupa qval. Hans sköna dotter, som han varit så stolt öfver! Hans vrede lade sig något, och han satte sig och dolde ansigtet i sina händer. Omsider såg han upp, blek och beslutsam. — Jane, detta är den andra. Låt henne gå som den första gjorde. Uttala icke hennes namn mer än du uttalar den andras.