Göteborgsposten – 1 september 1864, sida 1

Jane lade otvunget sin hand i hans och tackade honom för hans godhet. Ack, nu insåg hon, att det icke var mr Carltons yrke utan mr Carlton sjelf som hon tyckt så illa om. John Grey var också en praktiserande läkare, och honom kunde Jane ha vänjt sig vid att betrakta som en like och en vän. — Ni är mycket god, sade hon. Kan ni säga mig hur jag lättast skall komma till Pembury? — Skull ni resa dit? — Jag är tvungen dertill; jag anser mig böra fara dit. Pappa for i går qväll till Chesney Ovks — och — ni vet kanske, att hvad ni fruktade var sunnt — att lord Oakburn är död. — Ja, jag vet det; hans död har bekräftats. — Pappa for genast till Chesney Oaks, och hans frånvaro gör min ställning svårare under dessa förhållanden. Men jag skall resa till honom, mr Grey; det är bättre att han får höra det af mig än af någon främmande. Ingen kan förbereda honom på det så väl som jag. Kärleksfulla Jane! Hon var fullt öfvertygad, att ingen skulle kunna vara för hennes far hvad hon, hans ömma och vördnadsfulla, dotter var. Hon anade icke huru grymt framtiden skulle visa henne, att hon misstagit sig härutinnan. För att förbereda honom på bäste sätt på den förfärliga nyheten hade hin beslutat att resa genast till Pembury. Pompey gjorde sig redan i ordning, för att fara dit med det tidigaste tåget, och Jane for med honom öfver: lemnande Lucy åt Judiths omsorger. Det var en lång