Göteborgsposten – 1 september 1864, sida 1

gjorda ändringar, lika lydande med det till förbundet afgifna svar, som är dateradt d. 27 aug. 1863. Ungefär 14 dagar derefter (d. 23 aug.) tillställde danska regeringen grefve Hamilton ett utkast till ett alliansfördrag. Enligt detta skulle H. M. konungen at Sverige-Norge lotva konungen af Danmark sitt bistånd till försvaret af de delar af danska monarkien, hvilka ej tillhöra tyska förbundet, mot hvarje angrepp, som skulle kunna bli en följd at striden med Förbundet. IIjelpen skulle endast reklameras, så snart fara vore före för ett angrepp på de nämnda landsdelarne, och såsom en sådan fara skulle occupationen af de till tyska förbundet hörande hertigdömen betraktas. Den bestämdes tillsvidare till 20,000 man trupper af alla vapen, hvilka skulle kunna användas hvar som helst i de till tyska Förbundet icke hörande landsdelar. Trupperna skulle lemnas fullt utrustade, och eventuel minskning utfyllas, men underhållas af danska regermgen. Man förbehöll sig närmare öfverenskommelse om, till hvad omfång svonsknorska flottan skulle deltaga i operationerna till sjös. Utkastet tyckes ej ha beledsagats af någon note; men d. 31 aug. (således fyra dagar efter danska regeringens afslående svar till tyska Förbundet) tillställde h. exc. Hall grefve Hamilton en note. I denna åberopas muntliga förhandlingar, enl. hvilka det med bestämdhet antogs, att full öfverensstämmelse rådde ang. de väsentligaste punkterna, hvilka skulle innehållas i det föreslagna alliansfördraget, hvarföre det ögonblick tycktes vara kommet, då man kunde skrida till en bestämd redaktion och slutlig afslutning af hufvudtraktaten såväl som af de under de muntliga samtalen förutsatta nödiga tillägg till detta aktstycke. Dernäst uppmärksamgöres, att rätta ögonblicket för sakens bringande till slut är inne, och påpekas dels det inflytande, detta skulle kunna utöfva på Tysklands beslut, dels den fördelaktiga ställning, hvari danska regeringen skulle betinna sig, om hon genast kunde framträda inför det riksråd, som skulle sammanträda i slutet af september, med alliansfördraget såsom en fait accompli. Noten slutar med uttalandet af den förhoppning, att, likasom dess förf. nyligen anhållit hos sin suverän om fullmakt till fördragets afslutande, äfven grefve Hamilton skulle å sin sida taga sina mått och steg, för att så snart som möjligt erhålla den nödiga fullmakten. Något direkt svar på denna note finnes ej i de föreliggande aktstyckena, men man kan se af rapporter från danska gesandterna i Wien, Petersburg och Paris, att svensknorska regeringen i medlet af september tillställt sina gesandter vid nämnde hof samt vid engelska hofvet depescher, hvilka foranledts af tidningares uppgifter om, att ett alliansfördrag asslutats med Danmark, och åsyfta att törklara svensk-norska regeringens ställning. Af dessa rapporter framgår, att grefve Manderström i sina depescher förnekat ati ett alliansfördrag blifvit atslutadt, i det han med häntydan på sina konstitutionela förpligtelser betecknade detta rykte som förhastadt; men att han derbredvid framhållit, att en förbundsexekution ej unde företagas, utan att medsöra fara för Nordens oafhängighet, att kabinettet Stockholm alltjemt sysselsätter sig med en situation, hvilken nödvändigt måste hos detsamma framkalla allvarliga beslut; att Sverige skall förbli neutralt, sålänge det endast är råga om Holstein och Lauenburg, men uppzitva sin passiva hållning, om tyska trupperna nrycka i Slesvig. Den ena rapporten omtalar äfven, hvad zesandten kunnat erfara om de svenska de