Göteborgsposten – 1 september 1864, sida 1

tala så om det med någon. Hur skall jag tala om det för min far, mr Grey? . — Ack, sade mr Grey, det blir en sorglig nyhet för honom. Min äldsta dotter är blott åtta år gammal, men jag kan föreställa mig hvad en fars känslor måste vara i detta fall. Jag tror — jag tror — — — Hvad? frågade Jane. — Jag borde väl icke säga er det nu, men jag tror, utt jag snarare ville, att min dotter skulle dö, än att hon skulle öfvergifva sitt hem på det sättet, fortfor den öppenhjertige mr Grey. Mitt hjerta skulle lida mindre deraf. Tillåter ni mig fråga om mr Carlton slog sig ut för henne? — Han ville men förbjöds af min far att göra det. Detta var anleduingen till den brytning, som gjorde, att han ej mer fick komma hit. Ingen af oss tyckte om mr Carlton utan — naturligtvis måste jag undantaga min syster Lanra härifrån. Det var klart, att hon led af att tala — att hon var utomordentligt bedröfvad, och mr Grey insåg huru gagnlöst ett försök att trösta henne vore. Det ifrågavarande fallet medgåfve ingen tröst. Han bad att få se Lu 2y, och Jane gick med honom till hennes rum. Händerna voro på så god väg att läkas som möjligt, och mr Grey sade, att hon mycket väl kunde stiga upp. Den stackars Jane tyckte sig nästan ha varit en bedragerska, när hon tänkte på att Lucys sår ingalunda varit det, som förmått henne att hindra den lilla från att stiga upp. — Kan jag vara er till tjenst på något sätt? frågade mr Grey Jane, då han skulle gå.