peschernas verkan i London och Paris. Från lord Russells sida har sålunda framkommit en försäkran om, att britiska regeringen hysto det största intresse för Danmark och för bovarandet af danska monarkiens integritet, och att hon var fullkomligt redo att erbjuda Tyskland sin vänskapliga bemedling i den svätvande frågan; men lorden har ätven tillagt, alt han, under det han visserligen icke erkänner giltigheten af alla Tysklands klagomål med afseende på Slesvig, likväl befarar, att danska regeringen icke upplyllt alla de förpligtelser hon i detta tall ingått. Från transk sida har grefve Manderstroms depesch framkallat ett svar, om hvilket kan antagas, att det gillat svenska regeringens uppfa.tning, enligt hvilken man från dansk sida icke borde göra väpnadt motstånd mot en förbundsexekution i Holstein, och låtit förstå, att Danmark, Sverige och Norge kunde säkert räkna på Frankrikes hjelp och bistånd, om de tyska trupperna ginge öfver Eidern. Det vill synas som att hos Droyn de Lhuys (franske utrikesministern) den tanken uppstått, att man skuile kunna förutsätta egennyttiga planer hos svensknorska regeringen; men denna förmodan har från svensk sida bemötts med den anmärkninningen, att de båda förenade rikena i så fall icke skulle uppträda, som de då gjorde, utan snarare öfverlemna Danmark åt dess egna hjelpkällor i förhoppning om att bli vittne till, att det genom kampen skulle bringas i ett tillstånd af vanmakt och svaghet, som måste medsöra faror för upprätthållandet af Danmarks oberoende och monarkiens integritet. Det sista aktstycke, som tillhör denna afdelning, är en depesch från danske gesandten i Stockholm, daterad d. 10 november. Gesandten har haft enskild audiens hos H. M:t konung Carl XV; denne tycktes antaga, att det ej skulle så snart komma till förbundsexekution i Holstein, men uttalade ej desto mindre den förhoppning, att grefve Hamilton, sedan de formaliteter, som norska grundlagen medför, blifvit uppfyllda, i veckan derpå kunde erhålla de nödiga instruktionerna för alliansfördragets afslutande.