Göteborgsposten – 31 augusti 1864, sida 1

väntningsrummet. Der fanns intet annat än den kalla och tomma kammare, hvari han stått och bultat på bi jettförsäljuren. Elden var nästan utbrunnen; mr Carlton rörde i den, så att den flammade upp och begärde mera kol. Han satte henne i en stol framför sig, betulte karlen som burit hans nattsäck och lit honom gå. Sedan frågade han biraren, som gått in i biljettkontoret, om han kunde få några förfriskningar för damen, men deune stirrade åter på honom, som om han knappt begripit meningen. En sådan fråga hade aldrig förr gjorts på den stationen, och det var lika omöjligt att få förfriskningar, som att få biljetter. Mr Carlton insåg, att han måste finna sig i omständigheterna. . Laura genomfors af både inre och yttre rysningar. Mr Carlton tog af henne några af hennes klädespersedlar, skakade dem och hängde dem på en stol. Deras belägenhet var allt annat än angenäm; de hade på det förargligaste sätt i verlden blifvit tvungna att stanna på detta otrefliga ställe. — Hvad detta är grufligt ledsamt! sade han med låg röst. Om du icke hur något emot att vänta här ensam, går jag till byn och bär hit något att förtära. Der är säkert ett värdshus. Kölden och regnet ha kommit dig att darra. — Det är icke af det — det är icke af det; och jag kan icke äta något. Såg du honom? — Hvem? — Pappa. Han såg på henne med förvåning.