Göteborgsposten – 31 augusti 1864, sida 1

der sådana omständigheter vara nödsakad ut betala till artisten 5, 6 kanske 7,000 rdr år ligen, blir verkligen i längden kännbart fö teaterkassan. Det borde dertöre vara nog at kontraktet afslutades om en bestämd lön, och at pension tillförsäkrades efter vissa års tjenstgö ring — så måste alla andra tjenstemän nöja sig med; lönen oatkortad för hela lifstiden får ingen och i händelse af längre än tre månader tort farande sjukdom måste tjenstemannen afstå er del af sin lön. Och hvarför engagerar mar väl på litstid, säger man, om icke för att tea tern skall vara försäkrad om en artists krafter så länge han lefver? Men detta behöts allde. les icke i vårt land, der artisten icke, såsom t. ex. i Tyskland och Frankrike, har sina tem: tio stora teatrar att vända sig till för att er hålla engagement, och icke heller är det sär deles att befara, att våra artister skola bli en. gagerade i utlandet. Vi ha sett till och med en så stor sångerska som fru Michaöli icke kunna få fast engagement vid någon stor utländsk teater, ty engagementet för the season vid Her Majestys Theater var helt tilltälligt och ännu lära flera af sujetterna från den säsongen ha att fordra en del aflöning af mr Mapleson, the manager. Fru Gerlach, född Bergnehr är, mig veterligen, den enda som erhållit verkligen fast engagement, neml. i Köpenhamn. Den rika tillgången utrikes på teatrar och de lockande anbuden till artisterna från olika håll göra att teater-direktionerna der söka fästa qvar utmärktheter. Men så är icke fallet här hos oss, och lifstids-engagementer äro således blott till för att onödigtvis belasta teaterns budget. Att lisstids-engagement skulle gifvas såsom belöning för långvarig och gagnande verksamhet, är i princip oriktigt; belöningen ligger i pension vid framskriden ålder, mer bör ej rimligen begäras. Blir en artist sjuk, får han under sjukdomen uppbära största delen af sin kontraherade lön, och detta är alldeles i sin ordning, men att utgifva flera tusen riksdaler årligen åt en artist, som ett par tre år efter afslutandet af lisstids-engagementet — det kan ju mycket lätt hända — blir otjenstbar, det är icke öfverensstämmande med klok hushållning, men om en sådan borde dock k. teatern vinnlägga sig. Skådespelarne ha en sådan exceptionel ställning, säga de som försvara lifstids-engagementerna — ja väl, de ha den exceptionela ställningen, att de redan vid 17—18 års ålder erhålla en så god aflöning, att personer i andra yrken icke kunna erhålla en sådan; denna aflöning ökas i förhållande till skådespelarens användbarhet och iera exempel finnas på gifta artister, som vid helt unga år uppnått en aflöning till lika stort belopp som våra konsultativa statsråd. Detta är den exceptionela verkligheten. Mycket vore att tillägga, men det skulle bli för långt; af hvad som anförts synes dock att mycket talar emot dylika engagementer för lifstiden, något kanske också för dem, men de senare skälen äro blott sådana som dikteras af känslan, hvilken icke bör få göra sig gällande i rent finansiela frågor. I dessa dagar väntas här promulgerad af öfverståthållare-embetet en förordning, som tager något bättre om hand de på våra schweitzerier så florerande fröjderna. Enligt denna törordning skulle s. k. musiksällskaper ej vidare tolereras å andra schweitzerier än dem, som kunna hänföras till kategorien de stora, der till följd af närvaron af en större publik kontroll kan utöfvas och der något sådant vedervärdigt skoj, som på åtskilliga beryktade krypin är vanligt, ej gerna kan ifrågakomma. Dessa stora schweitzerier äro blott fem eller sex, och det kan just vara alldeles tillräckligt. Några gånger har den allmänna antåndighetskänslan upprest sig mot de otäcka