Göteborgsposten – 29 augusti 1864, sida 1

Den lilla presenten kostade gifvaren bortät en 80,000 riksdaler; man såg icke på styfvern då sör tiden! Bredvid altaret finnes uppstäldt ett från katolicismens dagar sig sörskrifvande helgonskrin af brons, hvilket hvad arbetet vidkommer påstås vara ett bland de mest storartade som finnes. Af de många här förvarade målningar från såväl äldre som nyare tider, fann jag mest anslående: Sörjande vid Fralsarens lik, målad år 1845 af den utmärkte lubeckaren Overbeck, samt Dödsdansen-, framställande i 24 taflor alla möjliga slag af död-dansare, från pålven, kejsaren, kejsarinnan, kardinalen, konungen, biskopen 0. 8 v. ända till barnet i vaggan. Ingen vill gerna följa med, enhvar strätvar emot så godt han kan och söker göra undanflykter, hvilka på vers förefinnas under hvarje tafla; men det hjelper ej, den obeveklige benrangelsmannen dansar förut och menniskobarnen måste dansa efter. Alla de många rikt utsirade porträtt som finnas upphängda i kyrkans trenne skepp, äro skänker af aflidna borgmästares efterlefvande, hvilka på detta sätt egde rättighet äraj minnet af den aflidne, och som. fåtängan är en last, som ej ens vid grafvens port förnekar sig, har den ena familjen sökt öfverträffa den andra i fråga om utsirandet af ofvannämnda minnesmärken. Sedan år 1824 existerar bruket med dessa konterfejer ej mera och sedan år 1832 ha begrafningarne i sjelfva kyrkan upphört. Slutligen förtjenar nämnas, att denna på märkvärdigheter så rika kyrka, hvars någorlunda grundliga betraktande upptager flera timmar, har icke mindre än trenne orglar, af hvilka den år 1854 fullbordade nya är en bland de största i hela Tyskland, omfattande 5,000 pipor och 80 register, samt mycket rikt utsirad. Utanför kyrkan ligger en kolossal, parallelogramformig granitsten, hvilken jag ingalunda fann pryda sin plats, hvarföre jag gjorde mig underrättad om anledningen till att densamma ej borttoges. En gammal sägen är nemligen förknippad vid stenen. Då man var sysselsatt med kyrkans byggande, infann sig en vacker dag den lede ftrestaren sjelf och erbjöd sin tjenst vid arbetet, med vilkor att man under den midt emot belägna rådhusbyggnaden inrättade en kolossal vinkällare. (En sådan finnes också verkligen under det praktfulla rådhuset). Man: gick in på förslaget och byggandet gick nu undan af sjelfva hin, så att man inom några dagar hade arbetet färdigt. Men fan lär ha varit ångerköpt när det kom till kritan, och som hans höghet ej lär fråga mera efter hållandet af sitt ord, än vissa stormakter efter öfverenskommelser och traktater, satte han sig en vacker dag på rådhustaket och slungade en stor sten mot kyrkan för att krossa densamma. Men han beräknade ej riktigt farten och stenen, å hvilken ännu märkena efter den ondes klor synas, föll lyckligtvis ned alldeles mvid kyrkan utan att skada den det minsta. Sedan den betan lär hin håle ej ha låtit höra al sig der i trakten.