Göteborgsposten – 25 augusti 1864, sida 2

ing, ingenting alls. Och Jane Chesney väntade tills klockan var nära elfva. En tanke förföljde Jane — en tanke, som hon först förkastade såsom helt och hållet otrolig, men som vann större insteg och styrka med hvarje minut, som förflöt, neml. att Laura gått in att söka skjul i mr Carltons hus. Lucy började gräta; hon blef uppskrämd och frågade: när Laura förlorad? Judith kom in, med allvar målad i sitt ansigte, och Pompey stod utanför köksdörren, i det förstugulampans sken visade den oro, som talade ur hans ögon. Något sådant hade aldrig händt under hela hans tjenstetid, och han hade lust att fråga om hans favorit, miss Laura, var förlorad — liksom Lucy frågat. — Miss Jane, sade Judith afsides till sin matmoder, det är bäst att jag går någonstans. Kanske — kanske har hon på hem vågen öfverfallits af det värsta regnet och gått in till mr Carltons. Jane kände sig nästan tacksam för dessa ord, som besparade henne den pinsamma bekännelsen, att hennss egen gissning gick åt det hållet. — Judith, jag kan icke tro, att hon gjort det, men hon är mycket obetänksam — och hon har kanske aasett mr Carltons hus som en god tillflykt undan regnet. Kanske — om du icke har något emot att gå — Judith gaf hennoe icke tillfälle att sluta meningen. Nästa ögonblick visade hon sig i hatt och kappa och med en stor paraply i handen. Hon gick plaskande i regnvattnet nedför the Rise. En god fotgängare behöfde under vanliga förhållanden blott