Göteborgsposten – 24 augusti 1864, sida 1

ådror, tillade mr Grey leende. Men ser ni, miss Lucy — jag tyckte jag hörde er kallas Lucy, och jag tycker om det namnet, ty så hette min mor — ser ni, hvar faran är störst der är vanligen hjelpen närmast. Min far, som var läkare, var i rummet när jag föll; han hopfogade genast pulsådran, och faran var förbi. Hvar ert lilla lapyrisär angår, så — fastän häftplåsterslapparne se så fruktansvärda ut — har ingen fara varit på färde, emedan pulsådran är hel. Förstår ni mig? — Ja, sade Lucy, och jag tror er. Jag skall icke mer vara rädd. Kommer ni och ser om mig en gång till? — Jag kommer i eftermiddag, för att se huruvida häftplåstrot rubbats. Och nu farväl, och laga att ni håller edra händer stilla. — Det får väl bli fridag efter detta? sade Jane leende. — Ja det får det nödvändigt bli, svarade mr Grey, nickande vänligt mot Lucy. Sköts helsan den ena dagen, så kan man läsa sina lexor den andra. Kapten Chesney följde honom ut, med armen stucken inom hans — en ovanlig artighet af kaptenen, som visade att han fattat tycke för mr Grey. — Hon blir snart bra, kapten Chesney; jag är glad öfver att jag for här förbi. Det kunde aflupit illa. — Sir, jag tackar er, sade kaptenen, och jag ser, att ni är en gentleman och en man, som förtjenar aktning. Jag är blott ledsen öfver en sak. — Hvad är det? frågade mr Grey. — Att jag nånsin hade att göra med den narren Carl